Då har man bott en vecka på nya stället. Hittills har jag konstaterat följande:
- ljudnivån från grannhuset på lördagskvällen över bank holiday weekend var ett undantag, tonårsdottern hade föräldrafritt, detta vet jag eftersom
- jag hörde mamman i huset bredvid och personen som bor under mig samtala ute på sina respektive balkonger, hon under är en kvinna i min ålder som tycks vara från centraleuropa
- två av lägenheterna huserar varsin kille i min ålder, en av dem bränner ofta rökelse i fönstret och ville verkligen inte prata när vi sprang på varandra för första gången, den andra har jag sett på håll
- en av lägenheterna står antagligen fortfarande tom
- mycket barnfamiljer i området, men mindre barnskrik än att bo bredvid en skolgård som sist (lol)
- har ej hört något från övriga invånare i huset förutom fotsteg ovanför, och det sällan
- ett av husen tycks renoveras av två medelålders män och en tanig kille i 18-20-årsåldern (som när han tar av sig tröjan i värmen får mig skapligt tantsjuk)
- en kvinna från en av grannfamiljerna tycks ha underhåll av dreads som side hustle
- fy fan vad skönt med gasspis igen, men också skönt att ugnen är elektrisk
- (att försöka baka med gasugn kan faktiskt dra åt helvete)
- bäddsoffan är förvånansvärt bekväm – i själva verket riktigt skön – så jag kan alltså erbjuda folk att sova på den med gott samvete
- vattentrycket är bra, boilaren funkar bra
- överlag inga gömda fel i lägenheten hittills
- närmaste matbutiken ligger närmare än på gamla stället (känns det iallafall som)
- sweet, sweet solitude
Idag ska jag kolla in A:s nya rum i en lägenhet han kommer dela med någon medelålders jappe vars partner stack hastigt. Finns en del omständigheter i bilden som får mig på alerten, men passar det inte kan han alltid sticka vidare någonstans. När man är tjugofem är det ju ett äventyr att sommarsquatta i värsta fall, och föräldrahemmet har han drygt en timme bort med bil, så ingen fara på taket. Förhoppningsvis är jag inte alldeles för utslagen efter första vaccindosen.