Besynnerlig bordberättelse

Pinfärsk storytime i långformat 2: Electric boogaloo.

Sent en fredagskväll sitter jag vid bistrobordet och trålar Gumtree (låter det bekant?) i jakt på ett passande (skriv)bord. Kriterier: trä, inte för ljust, inte för mörkt, helst rektangulärt, och definitivt stort eller utvidgningsbart.

Min sökning genererar flera tiotals sidor med resultat. Plöjer igenom annons efter annons, öppnar objekten som intresserar i varsin ny tab vartefter, men det finns alltid en dealbreaker. Antingen är bordet för litet (sex fot = 180 cm-ish räcker inte), i bedrövligt skick efter att ha stått i någons jävla lada i ett par årtionden, eller så har tidigare köpare lämnat för många negativa omdömen om säljaren för att jag ska nappa.

Några har uppdaterat beskrivningen till * SOLD * SOLD * SOLD * SOLD * SOLD * SOLD * SOLD *, vilket man bara ser efter att ha klickat på skiten från första början (borttagningsknappen finns av en orsak, för i helvete!!!!11 </rant>). Vissa säljer inte bordsatan utan att man tar stolarna också, och sådant har jag verkligen inte utrymme för.

Hittar till sist ett tjusigt matbord i ek som slumpas bort pga. flytt. Bordet bär spår av många års regelbunden användning, men sådant bryr jag mig inte om. Skönt med möbler man inte behöver vara rädd om och trevligt när saker har historia, ju. Det är tillräckligt stort och stadigt för att husera en TV, en tung och gammal synth, en 80-talsstereo, ritplatta samt två 24-tumsskärmar (till sist, just nu bara en laptop), plus att färgen är precis rätt, så jag kontaktar säljaren och hoppas att ingen har hunnit före.

Hon säger till min förtjusning att bordet finns kvar, och ger mig därefter måtten i centimeter. Behöver alltså inte använda tum-till-centimetermuskeln som annars får en hel del träning häromkring. Ber T kolla huruvida ekvationen går att lösa rent transportmässigt, men fanskapet är för stort för bilen, liksom befarat. Meddelar därför säljaren att jag ska försöka fixa en så kallad man and van, alltså en jätkä med skåpbil som flyttar skit åt en. Hon svarar att hämtningen måste ske innan kl. 13 följande dag, och jag säger att hon kan vänta sig ett definitivt svar kring kl. 10-tiden nästa morgon.

Hittar en jämförelsesajt och knappar in mina krav: hämtning kring middagstid en lördag, 6.5 miles en väg, köparen åker med i passagerarsätet på skåpbilen och hjälper till med att bära, fem-tio minuter att lasta och detsamma att lasta av, bordet hämtas från första våningen och ska föras till andra våningen vid slutdestinationen. ”Get quotes”, klick.

Billigaste resultatet: £81. Får genast det som på engelska refereras till som that sinking feeling och ser för mitt inre öga hur bordet flyger sin kos, bokstavligen, som i tecknad film. Över åttio jävla pund för bara transporten, alltså. Mannen är säkert jätteerfaren och jätteduktig och det ingår försäkring och typ tretton pund av beloppet är pant och FÖRSTÅS måste han betala skatt och avgifter och pensionsspara, så det är säkert ett skäligt belopp, men grejen är den att jag har £83 på kontot. Totalt.

Somnar nästan i stolen vid det här laget, så går och lägger mig och tänker att jag gräver djupare imorgon. Stiger upp morgonen därpå och letar igenom ställen som brukar ha annonser av typen tjänster-utföres-förmånligt-mot-pengar-i-handen. Undrar hur många som hade bemött frågan ”hur sköter du beskattningen?” med en tom eller förvirrad blick. Antar att det samma gäller för påståendet ”ekobrott är också brott”.

Nåväl. Hittar en hemsida som verkar okej, mannen som står bakom den kan vi kalla… Jurij, och han flyttar en grej inom Manchester i sin van för mindre än halva offertbeloppet. Han jobbar enligt egen utsago också ”som en kines, alltså jävligt hårt för ett jävligt billigt pris”. Därtill får ”feta passagerare inte sitta framtill i skåpbilen”. Han är heller inte ansvarig för om ”gamla, ömtåliga möbler går sönder, för det kommer de att göra iallafall”. Han är helt enkelt rätt man för jobbet.

Ringer honom, han svarar efter tre signaler, jag säger varifrån bordet ska flyttas och vart och att jag kommer med i bilen eftersom jag betalar säljaren kontant. Givetvis är jag inte naiv, det är förknippat med risk att hoppa in i en vit skåpbil med en främmande karl, oavsett om det är i ett sammanhang som detta. Textar honom därmed att han kan hämta upp mig från en närliggande bensinstation, som förstås är täckt med kameraövervakning till sista millimeter. Han säger ”Ok 10 mins” och jag väntar femton. In på området kör en visserligen vit Sprinter, men inte på långa vägar i samma skick som avbildningen på hemsidan, och dessutom täckt med hans hemsideadress.

Han hoppar ur och hälsar och passar på att tanka, jag tar diskret en bild av nummerplåten och passar på att skicka bilden åt D (vet att T är på väg upp med bil vid tillfället och inte kommer se den på länge). Mannen säger ”just a second” och skyndar in för att betala bensan, jag skriver något i stil med ”About to get into a white LWB Benz Sprinter with these plates to pick up a table in Crumpsall, if you haven’t heard from me by 1pm, start worrying”.

När jag väl hoppar in framtill i skåpbilen slår en svag svettlukt emot mig, men det kunde vara värre. Vi har nog inte ens kört trehundra meter innan jätkän börjar prata om mushrooms. Hans brytning är svår att förstå och kräver en viss tillvänjning, så fattar först inte om han menar att han har tagit svamp idag men ändå kan köra, eller om han gärna skulle ta svamp snart men går miste om jobb då eftersom han inte kan köra. Det visar sig till min lättnad handla om det senare.

Jag kan tala med nästan vem som helst om nästan vad som helst, så nämner att jag bodde fem år i Nederländerna och att ”magiska tryfflar” är lagligt där. Under de tjugofem minutrarna till upphämtningsadressen hinner han bland annat med följande:

erkänna att han säljer cocaté
ta fram två påsar ur handskfacket och ge dem åt mig
säga att man ska använda vatten som är runt femtio grader varmt
visa hur han själv river upp tépåsen och använder det som lösté
hiva in pulvret från demonstrationsexemplaret i munnen
berätta anekdoter från brittiskt fängelse, däribland att en klassiker var att röka spice genom att smuggla in papper doppat i spiceolja, sedan tända eld på WC-papper med en gnista från ett isärskruvat vägguttag och därefter röka själva spicepappret
berätta att om man gör en kräm av cannabisolja och sheasmör fixar det allt som är fel med en
berätta att han smetade krämen på sina testiklar en gång, med följd att de blev större
berätta att örat som till synes är helt täckt med svart skokräm i själva verket är täckt av en blandning av CBD och något annat
asgarva när han frågar vad jag studerade och jag svarar ”Drug Innovation”
uppfriskande nog, INTE fråga om jag har pojkvän

Vi börjar till sist närma oss rätt stadsdel. Det är lördag, och därmed judisk sabbat. Man kan lugnt säga att det märks. Hade ingen aning om att det fanns så många judar i Manchester, tydligen tjugofem tusen i hela stan, och rätt många av dem bor i de norra delarna. Det är hattar och kalotter och korkskruvlockar och tzitzit och konservativa klänningar så långt ögat kan nå. En delorsak till detta är antagligen att det i de flesta avseenden inte är tillåtet att köra bil på sabbaten, och det blir förstås stor synlighet i stadsbilden till fots.

Vi kommer fram till adressen i fråga, ett typiskt semi-detached-hus i ett bostadskvarter. Jag hoppar ut och ringer på dörren. Inget svar. Jurij står bakom mig, redo att skrida till verket och spritter av coca-energi. Ringer på igen, väntar en stund, fortfarande inget svar. Hör barn och en TV genom det öppna fönstret, och kvinnan borde så vitt jag vet vara väl medveten om att vi är på väg. Är i stånd att böja mig ner och klappra med luckan till brevinkastet när dörren öppnas, och en kort, kurdisk kvinna vi kan kalla… Harez släpper in oss. Hon visar mig och Jurij till vardagsrummet, och där står bordet, precis i storleksordningen jag föreställde mig. Yngsta barnet börjar gråta, förståeligt.

Märker att Harez är lite obekväm med mitt val av hjälpare, hon ser lite skraj ut, men säger ingenting. Jag ger henne £40 för bordet, och jag och Jurij börjar kånka och stånka det mot dörren. Båda bär artighetsmask, och det är varmt och jävligt.

Vi stöter på problem när bordsatan ska ut genom ytterdörren. Vi vänder och vrider på skiten, konstaterar att det är nippa nappa att det skulle gå att få ut, men två av benen måste skruvas av ändå. Jurij kutar ut och hämtar verktyg, Harez har gått för att titta till maten, och kvar står jag med tre ungar som stirrar på mig. Jag ler ansträngt bakom min mask. Efter en halv evighet kommer min slaviska och tillika småkoksade räddare i nöden tillbaks med en Allen-nyckel eller vad fan de nu heter och en vanlig hederlig skruvmejsel.

Medan han jobbar informerar han mig om den långa listan saker som antingen cannabis, svamp, kratom eller cocaté har kurerat för honom. Jag har en stark känsla av att Harez är inom hörhåll, så jag undviker att svara, hummar med bara, och försöker få honom att byta samtalsämne så att hon inte får för sig att ringa polisen. Vad skulle hända då, liksom? Bäst att aldrig få reda på det.

Efter att ha bankat kvarvarande ben i hallväggen i misstag några gånger för mycket får vi äntligen ut bordet genom ytterdörren. Många tack och förlåt senare bär vi iväg det till skåpbilen som är parkerad tvärs över gatan. Känner mig iakttagen när vi går där, men kan inte kolla mig över axeln just då. Vi baxar in skiten i lastutrymmet och Jurij vill verkligen, verkligen skruva fast skruvarna (men inte benen) precis där och då. Jag säger att jag tyvärr inte kan betala honom mer än £30, så vi har en tidtabell att hålla, och han viftar bort det. Jag förstår givetvis att det handlar om den stimulantpåverkade mannens oemotståndliga drift att skruva med saker. Det är ingalunda min första rodeo.

Yeah, might as well get it done now säger jag, och noterar plötsligt att tre av de närliggande husen har ytterdörrarna på vid gavel, och att det står 3-5 judiska pojkar i åldrarna 5-12 år i varje dörröppning och stirrar på oss. På sjuans religionstimmar fick jag lära mig att en av grejerna ortodoxa judar inte får göra på sabbaten, förutom göra upp eld, är att flytta saker på det sätt som vi precis var i färd med att göra. Trodde att le ansträngt bakom svettig mask-kvoten hade blivit fylld för dagen, men icke. Vi drar igen dörren, hoppar in, spänner fast säkerhetsbältena, fönstren är helt nerrullade, han sätter nyckeln i tändlåset och vrider om, Beyoncé feat. Jay-Z – Crazy in Love (2003) drar igång när radion kommer på, och jag ryser ofrivilligt av välbehag. Nä, jag hade inte tuggat något av hans té.

På väg tillbaka vill han hämta något. Okej. Vi tar en högersväng vid någon point och sick-sackar genom ett område jag inte känner till, just utanför centrum, diverse lagerbyggnader och småföretag. Ungefär där blir jag lite nervös. Han verkar relativt harmlös, men vete fan alltså. Till sist stannar han utanför en byggnad, säger ”two minutes” och hoppar ut.

Hinner fundera en del på vad fan som kommer hända nu, men innan han stack visade han mig hur man låser bilen inifrån, så knappast något som gör att jag hamnar på nyheterna åtminstone. Till sist kommer han ut igen och ger mig helt öppet ett litet knyte tidningspapper genom den nerrullade fönsterrutan. Vecklar ut det försiktigt, och däri ligger en svamp. Alltså en svamp. Vetefan vad jag ska göra med den, så jag stoppar den i väskan. Cheers.

Under hemfärden tar han fram en svart vaporizer i som uppvisar släktskap med en Sony kassett-walkman, både till storlek och i estetik. Givetvis är det inte nikotinjuice han vapear med den, nej nej. Detta gör han alltså öppet, såväl när han kör som vid rödljus. Börjar igen fundera på vad satan som skulle hända om polisen stannar oss, men han verkar rätt obekymrad trots sin tidigare fängelsevistelse. Vi har ungefär tio minuter kvar av färden när T skriver att han är framme hos mig, och jag svarar att vi är där snart.

När vi dyker upp sitter T fortfarande i bilen, jag hoppar ut och går flinande fram till honom, inte omöjligen något hotboxad vid det här laget. Han rullar ner fönstret, jag ler fortfarande som en idiot och säger have I got a story for you.

När jag återberättar historien åt D, L och två andra i parken några timmar senare får jag reda på att D tydligen känner en dude som har skåpbil. Är jag glad att jag inte frågade honom först? Vete fan, alltså.