Hur gick det med brunchen?
Hörde inget från K timmarna innan, så tänkte att hon kanske också hade glömt, och brydde mig därför inte om att köpa ingredienser. En timme efter att hon borde ha varit här skriver hon att hon nyss vaknat och mår rätt ruttet, frågar om vi kan skjuta upp till torsdag, och visst kan vi det. Tänker mig scrambled tofu, latkes eller hash browns, stekta sojakorvar, bagels med tillhörande schmeer, plättar, banana bread eller french toast, nån jävla fruktsallad, och förstås mimosas.
Måste minnas att fota skiten, den instinkten sitter inte i ryggmärgen än. Samt även publicera tillhörande recept. THE VEGAN AGENDA MUST BE FURTHERED så att jag har något att komma med på det hemliga årsmötet, där vi ritualslaktar vattenmeloner till Black Widow och pullar varandra med morötter i underjordiska tunnlar.
…jåå. Fick iallafall massvis gjort pga. ”hotet” om besök, nu är det bara lådan med böcker, CD-skivor o. dyl. som väntar på att packas upp.
Igår gick jag också och hämtade ett litet sidobord, som jag egentligen tänkte till stereon, men i själva verket blev avlastningsyta för parfymer, sminkpenslar och solglasögon. Det skulle också komma att resultera i en kvistig tolkningsfråga.
Skickade ett meddelande och frågade duden som sålde det hur tungt det var, han sa inte särskilt tungt alls, så jag sa att jag kommer och hämtar det till fots (cirka 25 minuter gång). Känner till området bra, K och D bor precis i trakten. Solen ligger mig i ryggen nästan hela vägen där jag går, merparten av sträckan består nämligen av att följa samma väg rakt fram. Givetvis långärmat som skydd mot solen, varmt och jävligt.
Kommer fram till sist. En kraftigt byggd man med hästsvans, glasögon och Nirvana-paita öppnar. Jag kollar in bordet, verkar okej, halar fram en tia och kalkylerar samtidigt hur jag ska gå för att undvika solen, som förstås kommer vara i fejset på vägen tillbaka.
Han ser väl att jag lider av värmen och frågar om jag vill ha skjuts istället. Ändrar kalkylparametrarna till besparad möda plus mindre tid utsatt för solen minus småpratstvång. Utfallet är ett positivt heltal, så jag fortsätter med att faktorera in en riskkalkyl som bland annat innefattar han kommer veta ungefär i vilket område jag bor, hur lätt kan jag ta mig ur bilen snabbt om det krävs, hur benägen är han att bli efterhängsen efter själva transaktionen, hur farlig eller påstridig verkar han vara, och givetvis den oerhört viktiga magkänslan.
Det tar ungefär tre sekunder innan jag har ett resultat. That would be very nice of you. Lite snabbmatskartonger och papperspåsar vid botten av passagerarsätet, ingen biggie (footwell är ett så jävla bra ord). CD-spelare i bilen, som för övrigt är modell äldre, antagligen 00-tal. Ingen GPS. Vi pratar om Manchester och England, samt skillnader gentemot Holland, samtidigt som jag agerar vägvisare. Har på mig den bildliga sprallighetsmasken, den åker ofta fram när jag är nervös, och är i allmänhet mer behaglig för alla parter än att vara tyst och inåtvänd.
Det tar inte mer än fem-sex minuter med bil, och jag ber honom släppa av mig typ ett kvarter ifrån där jag bor. Tackar honom så mycket för skjutsen, vi tar ett snabbt farväl, han gör en u-sväng och börjar köra hemåt, jag börjar gå ända vägen hem.
Två och en halv timme senare har jag ett meddelande i köp- och säljinkorgen.
Lovely meeting you, hope it fits your room! Thank you.. xj
Ja, j refererar alltså till förnamnsinitialen, och i Storbritannien finns det en gammal sed att skriva x i slutet av meddelanden, som vissa ännu använder. Det betydde kyss/puss en gång i tiden, och användes för att avsluta brev till familj och vänner, men används numera också typ mellan kvinnliga kollegor som står varandra nära. Vissa människor (kvinnor överrepresenterade) skriver reflexmässigt x i slutet till nästan alla.
Ju fler x i rad, desto flörtigare/mer kärleksfullt, beroende på sammanhang. Heteromän som x:ar skriver i allmänhet inte x till andra män, men nog xx till familj eller en flört, och xxx till kärestan. Ibland x till nära kvinnliga vänner (exempel: har pratat med S online periodvis i tio år, fick mitt första x av honom i svaret på min hälsning på Christmas Day). Ofta avslutar de aldrig med x till kvinnliga kollegor, eftersom det lätt kan missuppfattas.
Av detta följer alltså att det handlar om ett minfält. Det var ju egentligen i sammanhanget transaktion som vi möttes som två främlingar, vilket jag personligen tycker landar tydligt i professionell interaktion-lägret, som i allmänhet inte x:as mellan straighta män och kvinnor. Samtidigt skjutsade han ju mig, visserligen inte långt. Bad om hjälp av en manlig bekant en gång, och han uttryckte förvåning över hur starkt hans belöningssystem aktiverades av att hjälpa en kvinna jämfört med en man. Vissa tycks alltså få en redig kick av det, och gör det gladeligen.
Nåväl. x:et kan alltså handla om slentrian, artighet, eller ett känselspröt märkt ”jag är intresserad av dig”. Omöjligt att veta i ett vakuum. Lovely meeting you dessutom, inte bara nice eller det starkare great, vilket också hade kunnat vara ett alternativ eftersom konversationen flöt på bra. Å andra sidan är de lagda åt det sockersöta hållet här uppe i norr, med alla smeknamn man får höra. Det är fanimig omöjligt att veta.
För säkerhets skull svarar jag på meddelandet så artigt men oengagerande jag bara kan. Absolut inte lovely meeting you too!, och definitivt inget x, även om jag ofta medvetet speglar kommunikationssättet folk använder om jag inte känner dem. Lättast så, som sperglady.
Men Madrona, nu är du allt paranoid och överanalyserar, hela världen är inte ute efter att ligga med dig!
Ja, det stämmer. Men om jag hade en euro för varje gång jag har träffat en man i liknande sammanhang och han har försökt bjuda mig på dejt på momangen eller efteråt, i tron att jag ska bli smickrad av I just haven’t been able to stop thinking about you, om vår interaktion så bara bestod av hej, här är grejen, här är sedlarna, morjens… lärde mig att aldrig tillåta avhämtning direkt från hemmet den hårda vägen, så att säga.
Med det sagt är det ingen helhetslösning att träffas annanstans heller. Även vid ingången till en närliggande fucking Albert Heijn kunde man aldrig veta. En gång började en man handla där – alltså fem kilometer bort från sitt eget bostadsområde – för chansen att springa in i mig igen efter att jag blockade honom. Ville inte oroa min partner vid tillfället, så jag tror inte ens att jag berättade om det.
Garanterar att jag inte är ensam om dylika erfarenheter. Till sist fick jag ge upp och uteslutande posta grejor, även inom samma stad. Det är därför jag analyserar sönder vad som antagligen är ett vänligt och oskyldigt meddelande.
Madrona Silvander 