Det blev tal om pub senare igår kväll, så jag åt… kvarlevor tänkte jag nästan säga, rester!, med soja-schnitzel som proteinkälla. Inget fancy, bara såndär vanliga slimsor som köps i torkad form. Finns utbrett i Finland, med stor sannolikhet även i din bya-Sale i torrskaffningshyllan dit du aldrig går, under namnet Soyappétit Soijapalat (nu föga förvånande med Oatly-fierad estetik, tydligen).
Slimsorna gifte sig riktigt fint med en kokosmjölkbaserad broccoli- och körsbärstomatsås (se till att förkoka dem bara). Lagerblad, icke att förglömma. Man får plocka ut dem när man stöter på dem, men det är det lätt värt. Sriracha på allt. Pannlapp från Jupiter i Vasa sommaren 2005 (skulle länka men tydligen nerstängt sedan 2017, va?!).
BestSelf-plannern är tröttsamt namngiven men tillräckligt neutral för att inte skrika YOU GO GIRL! YAAAAS QUEEN och är sist och slutligen guld värd, schemalägger allt så det blir gjort. Och en tjuvstartad lonkku slank det ju nog ner där då jo. *host*
Såsen inmundigades iallafall på risbädd som hade värmts skilt i ugnen och därför hade en trevlig yta. Förra hyresgästen tog mikron med sig, och jag har hunnit fundera på om jag ska skaffa en eller inte, men tror fan inte det. Tar mycket plats, och jag har inga självklara associationer till att det ska finnas en mikro i ett kök.
Morsan litade aldrig på dem. Logiken var något i stil med att mat ju inte kan värmas upp sådär snabbt utan att det är något onaturligt och ohälsosamt med det, och så handlar det ju om strålning. Det sistnämnda förde väl tankarna till 1986, som vid tillfället bara var drygt ett decennium sen.
Nåväl. Tänkte leka proffsbloggare och knäppa en outfitbild innan utgång, och ställde mig således i någon sorts contrapposto-grej, som jag har sett folk göra. Bilden blev bevisligen suddig, och det märkte jag först vid uppladdning. Jahapp.
Blev häng med A och hans housemate i nya huset istället, så bytte klackarna till sneakers. Hade faktiskt inte varit dit än, och det var en trevlig upplevelse (om man bortser från blickarna och det catcall jag fick på väg dit till fots, det är ett knepigt område, så alternativen är sova över/uber/eskort hem efter mörkrets infall).
Sköldpaddan heter tydligen Mr. Fingers. Vi hade lite väl roligt åt kombinationen av houseklassikern Can You Feel It (1986) med artisten Mr. Fingers + sköldpaddan Mr. Fingers rörelser, speciellt under det berömda talet som var söndersamplat redan innan 90-talet var ett faktum, för att inte tala om nu.
Han ska tydligen vara en rätt sällsynt art, och kommer doneras till lämplig instans så snart som möjligt, så han slipper ut ur det karga akvariet. Han tillhörde nämligen mannen som A bor meds ex, och blev kvar i huset när hon stack. Hon hade i sin tur fått honom av en vän. Vet inte storyn där.
Drack en massa vitvin alla tre, och jag flög upp ur stolen när mannen gick för att sätta på musik och jag hör sida två av The Perfect Prescription rulla igång med Feel So Good. Har ju lovat att inte bli någon vinylnisse, men att se pojkarna uppfläkta på ett stort omslag i en glossig plastficka på det där sättet fick det fanimig att klia lite granna, va.
Spacemen 3-nörd som man är kollade jag ifall det var första utgåvan på Glass från ’87, men nä, det var andra från ’89 på Fire Records. När mannen i fråga alltså var femton år och gick och köpte den. Kommer i allmänhet bra överens med sjuttiotalister, av förekommen anledning.
:format(jpeg):mode_rgb():quality(90)/discogs-images/R-6805749-1500570749-5831.jpeg.jpg)
Madrona Silvander 