Glada måndagar: Northern Q

En av de första stadsdelarna A visade mig var the Northern Quarter. Tydligen ett koncept som diktades ihop av ren marknadsföringsorsak på 90-talet nån gång. Kvarteret ligger ytterst centralt, man går bara norrut från epicentret Piccadilly Gardens längs med Oldham Street. Ta-da.

Night & Day, Band on the Wall, Matt and Phreds, The Peer Hat, Soup Kitchen, Whiskey Jar, The English Lounge, Nam och Crown & Kettle är några av de barer och konsertutrymmen i NQ jag har hunnit besöka. En rätt mager lista, men så var det ju det här med pandemin, va.

Skivaffärer finns det också en hel del av, Vinyl Exchange, Eastern Bloc, Piccadilly Records, Vinyl Resting Place, Vinyl Revival… nu har jag ju lovat dyrt och heligt att inte bli en vinylnisse, så jag håller till godo med CD-sektionerna så länge jag lyckas hålla tassarna borta. Vet mycket väl att jag är en lyckligt upphittad holy grail-skiva på vinyl bort från att falla ner i träsket, men lite självförnekelse skadar väl aldrig.

Nexus Art Café överlevde inte pandemin. De hade ett zine-bibliotek och ljuvlig London Fog och en rökfri innergård och ordentligt med bord. Blev förvånad när jag kollade riktigt noga på väggen och konstaterade att det stod en kristen organisation bakom, det märktes absolut ingenstans. När jag och A gick till dess dörrar ett par månader efter nyheten om stängningen låg där ett par chockrosa trosor och hundskit, och det kittlade ju någonting någonstans. Svårplacerat.

Sen har vi givetvis Afflecks. Skrev ett inlägg om livet som bya-goth och vilken pilgrimsresa det var att åka till Helsingfors med födelsedagspengar sisådär en gång per år eller två. Hade fan fått dåndimpen av Afflecks som tonåring. Fyra våningar med goth-kläder och indieserietecknare och kristaller och Funko-pops och neongröna nätstrumpbyxor och steampunk och nitar och bändpaitor och planscher och smycken och caféer och åtminstone en frissa samt skivaffär. Det hade varit sensory overload, som att vara på svältdiet i ett par veckor och bli lössläppt vid Rax Golden Pizzabuffet.

Just ja, det var ju Manchester jag skulle prata om. Madchester och baggy blev en grej, och försäljarna i Afflecks försåg förstås ungdomarna med utsvängda byxor och batikskjortor att ha på sig när de fick sina meloner vridna i Haciendan senare på kvällen. Båda manchesterinstitutionerna grundades för övrigt 1982.

Området kring Oldham Street var länge nedgånget, men det var förstås Factory Records-bossen Tony Wilson som öppnade Dry Bar där år 1989. En visionär, som alltid. Baren erbjöd understundom uppkoppling till en gullig sak kallad the world wide web. Gratis. För kunden då, baren payade ju per minut. Var du med på modemuppkopplingstiden vet du mycket väl hur snabbt detta blir en förlustaffär. Om du vet det minsta om Tony Wilson & c:o vet du också att det inte spelar någon roll.

I dagsläget är det mycket affärer med vintagekläder, piercing- och tatueringsstudios, sexshoppar, vegancaféer, indiebokhandlar, flottiga takeaways, gatukonst etc. i NQ. Området har också fått leka New York flera gånger, även i amerikanska högbudgetrullar.

Totaljävla svindyrt att bo där förstås, litet utbud och stor efterfrågan. Man ska antingen ha gjort sig några tidigare bostadsklipp eller vara en välinsyltad yuppie. Eller ha bott där innan det blev hippt. Eller bo i den council estate som oförklarligt ligger mitt i smeten. Det finns folk som maler på om hur området har invaderats av hipsters och att själen är död och bla bla, men jag klarar mig riktigt fint utan luttrade (läs: åldrade) surpuppor. I fallet Chorlton är det dock sant på riktigt.