Fy fan vilken nagelbitare igår. Som sagt hade jag själv inget skin in the game så att säga, men det är omöjligt att inte insupa omgivningens kollektiva känslor när man sitter omgiven av folk som verkligen bryr sig (i ett mörkläggningstält med projektor kopplad till en laptop som kör BBC iPlayer på mobildata). När jag gick hem sisådär tjugo minuter efter matchslut var stämningen av modell ihopsäckad ballong, antingen sammanbiten eller nej-hörni-kanske-vi-glömmer-om-vi-fortsätter-dra-huvu-fullt.
Idag pissar regnet ner över tomma gator. Folk är krapula, och det hade de varit oavsett, men baksmällan hade nog känts lättare att bära efter en vinst. Kan tänka mig att en beskärd del män som aldrig gråter ändå lyckades låta bittra tårar falla igår, och det är ju ett konstruktivt sätt att få ut besvikelsen. Ett destruktivt uttryck är förstås att låta besvikelsen förvandlas till ilska och aggression.
Måndagsinläggen har alltid specifik anknytning till Manchester, och visst tänker jag även denna gång lyfta fram något lokalt. Manchesterkillen Marcus Rashford spelar vanligtvis för United, och var en av tre spelare som missade sina straffar igår. Det finns en stor väggmålning av hans ansikte i Withington i södra Manchester (du vet, där Fuel ligger). Kort efter förlusten konstaterades det att den hade blivit vandaliserad.
Alla tre spelare som missade sina straffar har fått emotta en hel drös med rasistiska kommentarer på sina respektive sociala medier, vilket i sig är oförsvarbart, men hur någon medvetet kan vilja lassa på otillräcklighetskänslorna över att ha spräckt drömmen om första vinsten på över femtio år – i Wembley, på hemmaplan – ja, det förstår jag inte. Förhoppningsvis har de tillgång till krishjälp.
On a lighter note: Lewis Holden, tvåbarnsfar och glad prick från Oldham i Greater Manchester, ångrar inte valet av tatueringsmotiv tre dagar innan finalen ett dugg.
Madrona Silvander 