Jag ser ofta kvinnor irritera sig på att närmast bli beskrivna som väsen. Kvinna med stort K, denna lundellska varelse. Jag tycker faktiskt det är rätt festligt. Är hemskt gärna ett väsen och en musa. Det är vilsamt att fokus ligger på vad jag är, inte vad jag gör.
Det tycks ju ofta bli så när en man är riktigt kär. Det går inte att greppa beundran och åtrån, det blir något nästan övernaturligt av det. Jag kan med viss möda skifta synvinkel och se det som en förolämpning, jag är en hel människa med alla sorters känslor och inte någon nymf på en pedestal och allt det där, men för mig är det främmande. Det ena utesluter inte det andra, det är inget nollsummespel.
Givetvis tycker jag man ska välja själv om man alls vill skriva under på könsroller eller köpa hela paketet eller allt däremellan, man ska inte tvinga på folk skit eller döma andra för deras val. Det borde vara självklart. Att jag praktiserar femdom i majoriteten av mina relationer torde inte ha gått någon förbi vid det här laget, men det betyder inte att könsrollerna är totalt ombytta. Om man hårddrar det är jag fan i princip kristdemokrat, bara att jag är det uttalade överhuvudet.
Jag ställer ändå aldrig krav i en relation. Ungefär som att discolåten The Hustle inte aggressivt uppmanar till att dansa, den litar på att du kommer vilja göra det. Jag litar på att mannen vill att jag ska ha det bra och att han vill vara användbar. Att helt outtalat och melankoliskt vädja och önska nånting leder absolut ingenstans, ej heller att aggressivt börja ställa en massa krav. Att rakt och sansat uttrycka sin vilja är svårt för många kvinnor. Han ska helst organiskt bara veta, så man slipper uttrycka vad man vill ha. Idealet tycks vara en tankeläsare med chokladkuk som ejakulerar pengar. Lycka till med det.
Att som kvinna yttra sin glädje över saker män gör för en och få dem att känna sig användbara är som balsam för manssjälen. Det blir en positiv feedbackloop. Han känner sig behövd och vill göra mer saker för dig så att du fortsätter bekräfta maskuliniteten, och så fortsätter det så. Det minsta man kan begära-attityden är oerhört giftig. Jaha, oj vad du är duktig som är karl och diskar ändå, helst skulle det varit gjort igår! och dylikt totaldödar all vilja att någonsin göra något. Spelar ingen roll vad det är, ta ut skräpet, sopa trappan, vilken vardaglig syssla som helst som man kan förvänta sig att bara ska löpa. Bekräfta. Tacka. Håll loopen i rullning.
Det finns ju kvinnor som misstycker och då alltså tycker att man inte alls ska behöva spela det här spelet för att få saker att löpa som man vill. Jag har inget emot det. Män älskar förstås att få sin maskulinitet bekräftad, och det kräver inte mycket av mig alls. Kan du den konsten som kvinna kommer män känna sig oförklarligt villiga att vara dig till lags.
Då snackar jag verkligen inte om att virvla med en hårtest och fnittrande stryka ett finger över bringan samtidigt som man försäkrar hur alfa han är. Den klassiska mansrädslan är att inte vara bra nog, och den kan ligga dold under en massa lager och rentav pansar ibland, men gräver man tillräckligt djupt hittar man den oftast. Om du genuint slätar över den är han dig evigt tacksam.
Lite konkurrensutsättning kan för övrigt göra underverk också.
Madrona Silvander 