Hundra procent Uggla

Halkade av en slump in på Magnus Uggla på Youtube igår, och det var ju en värld av nostalgi som öppnade sig i. o. m. det. Denne späde och charmante son från en ätt i aadelskalendrn som ville lira rockmusik, men inte hittade sin nisch innan texterna blev satiriska och musiken glenmarkskt 80-talspoppig. Välbehållen får man ändå medge, karln är 67 (!) år och moppen på huvudet är intakt. Väl befäst som karikatyrobjekt är han, denna Sveriges Marc Bolan. Samt tydligen gift i trettio år nu.

Magnus Uggla in 2015.

Det skojiga är att det rent musikaliskt finns aningar av ”finmusik” i många av hans låtar. Tänk dig Fula gubbar med ett arrangemang i stil med något som spelar i ett TV-inslag om en dag på ett svenskt slott. Ja, vad fan, det finns tydligen ett klipp från svenske kungens 50-årsdag 1996 där Uggla framför låten med en massiv manskör.
I rest my case.

Har nog aldrig sett Kristina Lugn så sexig som i videon till Fyra sekunder (i princip ska musikmässigt). Modellen går heller inte av för hackor. En tidstypisk sminkning från supermodellernas tidevarv, hon ser ut som att hon precis kommit från en plåtning.


Men, hördu. IQ är helt på riktigt en fantastisk låt. Rent musikaliskt handlar det om en trogen cover på Blue Blue (Victoria) med Bruce Woolley (som för övrigt även skrev Video Killed the Radio Star… och ambient house-eposet A Huge Ever Growing Pulsating Brain that Rules from the Centre of the Ultraworld, det var oväntat). Rekna upp till hundra, gammaldags stockholmska, kittlar örat skönt va.

Lyssna på virveln, fy fan vad bra den låter. Det är ju synthpop, men inte med trummaskin, och basisten verkar ha roligt (inte Rio-nivå, men han tjänar låten). Gillar verkligen basgitarr från början av 80-talet, man hör den tydligt, men den består inte av särskilt låga frekvenser rent objektivt. Mycket mid, skulle höfta att låten inte går under kanske 90 Hz och inte heller över 6-7 kHz nånstans. Hörbart spektrum för en ung människa är sisådär 20 Hz-20 kHz. Tycker ofta att verk liksom tappar lite om de återges för verklighetstroget.

Nåja. Brorsan var i tioårsåldern när samlingsskivan 100 % Uggla släpptes 1994, alltså peak ”vet inte riktigt varför, men att jag lyssnar på detta gör vuxna obekväma och det är roligt”. En tioårig pojke förstår ju att det är något snuskigt han sjunger om, men kanske inte exakt vad som menas med ”går i brallan” på fyra sekunder (premature ejaculation represent, bra jobbat Magnus).

Minns nog den svarta CD-spelaren, belägen längst ner i stereon, hur den visar ett nummer som betyder antalet spår. Sedan Play-knappen, sekunderna börjar räknas på displayen, den grafiska equalizern hoppar i takt med det korta pianointrot innan första låten sparkar igång (och föder därmed intresset för frekvenser och skit). Jag är fyra år, och jag minns exakt hur det lät över stereohögtalarna när ljudet fyllde vardagsrummet.

Jag mår illa är fortfarande en banger, don’t @ me.

SYRA!! på väggen passerar inte obemärkt, och som om det inte räckte får vi sedan ett övertydligt LSD. Musikaliskt skulle det inte krävas mycket för att det lika bra kunde vara Ola Salo som proklamerar något i en jumpsuit med The Ark på scen här, alltså. Det är glam. Men nog hugger det till i hjärtat vid 1:40. Micke Dubois, AKA Svullo, naturlig talang för det komiska och allmän legend, död i självmord cirka femton år senare (2005). Han blev 46 år. Blir nog ett eget inlägg om honom någon gång, ihopbuntad med Ronny och Ragge och annat svenskt tidigt 90-tal. Viktigt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s