Hemstaden är livet?

En kvinna går på en gata med trähus med armarna utsträckta.
Bild: Linus Westerlund/YLE

Har lyssnat igenom serien Hemstaden är livet på YLE Arenan. Först undrade jag om de inte hade kunnat hitta några österbottningar att intervjua, men så föll ögonen på YLE Västnyland. Okej, det förklarar saken.

Sju personer redogör alltså för varför det är huippu att som relativt ung ändå bo där man kommer från. Historierna skiljer sig givetvis åt på ett personligt plan, men det är i slutändan samma nyckelord som dyker upp gång på gång. Tryggt, lugnt, släkt, naturen, huspriser, språket, sammanhang, stödnätverk. Samt alla känner alla.

Småler åt uttrycket alltsedan jag fick nys om ungdomsledaren som yttrade det uppmuntrande inför en skock beklämda pojkar, vilka verkligen inte var haj på att diskutera svåra saker inför varandra. Det var ju precis det som gjorde att det blev extra pinsamt. Utebliven anonymitet + tonårigt tuffhetstvång = man kunde bara förlora, och då blev det vinnande draget att inte spela och hålla käften.

Intervjuaren insinuerar ett par gånger att alla känner alla upplevs ligga en till last som tonåring, men att det som vuxen blir något man snarare ser fördelarna med. Den fullständiga frasen brukar som bekant lyda vuxen och skaffar barn. Man känner föräldrarna till ungarna som ens egna barn umgås med, och kan därmed dra upp gemensamma linjer för hemkomsttider och motverka men alla andra får ju.

Man kan be grannen om tjänster, och är olyckan framme blir man stöttad med det som krävs. Talko vid UF-lokalen, gemensamma krafter. Storstan framställs som en kaotisk enhet där man inte hälsar på grannen och är anonym i matbutiken. Skillnaden är väl att man i storstan kan välja till vilken grad man engagerar sig i sin omgivning, det är helt och hållet opt-in.

Samtidigt kan känslan av trygghet leda till itt ha ja nainsin sitt eller hört om na knark sjenn int eller he e no en bra pojk hede, ja känder papp hans, int tror ja an sku jär na som int on vila. När ett brott av en viss kaliber sker i ett litet samhälle är det alltid samma visa i pressen, inte trodde vi att hen skulle kunna göra nåt sånt, inte trodde vi nånsin att det skulle hända här.


Det kan kanske tyckas konstigt att jag på denna blogg med namn och bild öppet diskuterar saker som autism och knark och altsex, men att tanken på att flytta tillbaks till hembyn ändå gör mig kallsvettig. Jag har väl inget behov av att smussla, så vad spelar det då för roll? Inte är det som att jag är en byabög i garderoben (antalet öppet homosexuella elever i mitt högstadium år 2002-2005 uppgick givetvis till noll av trehundra).

Men Madrona, folk har väl fullt upp med sitt och annat att tänka på än vad du har för dig, så arma intressant är ingen! Är du säker på att det inte bara sitter i ditt huvud? Och varför ens bry sig från första början?

Mjo, har onekligen en inneboende neurotiker. Dock är ju min upplevelse den samma oavsett om det finns verklighetsförankring eller om saker ”bara sitter i huvudet”, så det är ingen förmildrande omständighet alls sett till det subjektiva. Det går liksom inte att trolla bort vanföreställningar genom att hjälpsamt påpeka att de är vanföreställningar. Eller jo, det är väl i princip det som är KBT (semi-sarkasm), men det räcker inte med att göra det en gång.

Den som har bott i en by på högst några hundra pers vet nog att folk håller koll på varandra. Jag har ju hört hur snacket går, att tänka att jag inte skulle bli föremål för samma behandling är naivt. Tänk att till exempel vara poly på Bergö (som alltså nås med bilfärja, reds. anm.), vilken mardröm. On har fläir, honde. Att jag är öppen med det betyder inte att jag vill att vem som kommer och går ska bli en följetong. Att inte bry sig om vad folk tycker och tänker om en har jag blivit bättre på, men att inte få integritetsbehovet uppfyllt är en dealbreaker.


Ändå är det uppfriskande med en serie om unga vuxna och förstagångsköpande trettioplussare som tar småstäderna och landsbygden i försvar. Skildringar av baksidorna finns det helt tillräckligt av redan. Den under uppväxten missförstådda tonåringen som flyttar bort och vid någon point börjar skriva uppgörelser med det lilla samhället är en välbefolkad trope, och där står jag också och trängs.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s