Ordet filt väcker ovanligt mycket känslor i mig. Det är ett väldigt mjukt ord. Betydligt mer ändamålsenligt än blanket, till exempel.
Filt associerar till heldagar på stranden, fullpackad med liv. Eurodancehittarna dånar från bergsprängare över öar av filtar på gräset och sanden. Småbarnsmorsorna har bihang som krånglar av sig pyttesmå simdräkter och gräver kanaler vid vattenbrynet för att lura dit spigg. Tonårsflickorna har en egen solbadande domän (vad är cancer?), tonårspojkarna spanar lojt i en kasa med cyklarna bredvid och en handduk på tork hängd över en av dem.
MATPAUS skrålar en nittonåring vars sommarjobb är simlärare för Folkhälsan, och för femåringar är hon 100 % vuxen. Dags för smörgåsar med prickig korv och charmoffensiven som ska leda till en glass. Morsan lunkar över sanden i vit topp och ljusblåa korta jeansshorts med den stora svarta läderplånboken i handen, sprängfylld med gamla kvitton. En tiomark ger två stora bollar bollaglass i våffelstrut. De sommarjobbande tonåringarna som lassar ihop glassen är oftast generösa, så generösa att man måste skynda sig för att hinna äta upp skiten innan nästa simlektion börjar.
Det ovanstående låter ju som en sommaridyll, och det är det, men smärtan finns där när jag tänker tillbaka. Det är inte den typiska nostalgiska smärtan (ἄλγος = álgos = smärta) och förhärligandet av en enklare tid, den hade jag känt igen och rationaliserat bort.
Filten var en trygghet, en base of operations, ett HQ att återvända till och en stadig borg som utomstående inte invaderade hur som helst. Där fanns en morsa som läser damtidning eller bok och säkert nå mariekex eller Hobnobs. Man kommer givetvis aldrig filtlös till stranden, då är man en drivande spillra och kan lika bra ge upp direkt.
En gång var jag till stranden med bara brorsan, som alltså är sex år äldre än mig. Han kan ha varit kring femton, så jag måste ha varit nio. Det var inte tal om att vi skulle vara på stranden tillsammans, filten placerade han i ett näste med sina jämnåriga, vilket förstås resulterade i att jag snabbt blev utfryst. Kände mig otrygg bland tonåringarna som irriterat blängde på mig, så jag tog till sist min väska och gick.
Det finns helt säkert tonåringar som sådär förnöjt vuxet hade känt ansvarskänslor inför ett så pass mycket yngre syskon och insett att det inte är rätt tillfälle att hänga i grupp, men sådant var min bror inte kapabel till vid tillfället. Hittade några snälla främlingar som jag fick dela filt med, och när jag berättade det åt morsan senare blev hon ordentligt arg på brorsan och sa ifrån på skarpen.
Det var mycket av den sorten, men väldigt få försök att förstå, så inget förändrades. Det agerades på beteenden, men inte alls på orsakerna. Den oförståelsen bär med sig en hel del uppdämd ilska fortfarande. Bakom den står ett barn och känner sig sviket.
Vid någon point, många månader sen nu, gick jag igenom något känslomässigt svårt hos K och D. Minns inte exakt vad det handlade om, men jag minns att K erbjöd mig en filt, och att den automatiska reaktionen sa åt mig att det är en victim blanket och att det inte är något som tjänar mig.
Märkte att K blev lite sårad. Inte av att jag sa nej till hennes omtanke, utan för att hon verkligen gillar den där filten och tog lite illa vid sig att den nu hade blivit stämplad som en offerfilt. Märkte detta och redde ut det. Det är fan svårt att ta emot en omtänksam filt. Kan själv!, som den treåring som lärt sig att själv göra tröstande ljud med huvudet tryckt mot en ihopvikt liten pyramid av täcket. Want it done right, do it yourself.
Madrona Silvander 