Vet inte riktigt vad som har hänt, men något slog helt klart slint sommaren 2018. Det var en ytterst varm sommar, med kvalmiga inomhustemperaturer som följd. Tror det var då jag första gången märkte att jag fann någon sorts… pervers njutning i det.
Det eldade på temperamentet, och då menar jag inte HUR SATAN E DE TÄNKT MAN SKA SOV???????, utan sådär stereotypiskt sydländskt lidelsefullt. Kanske var det kratomet som spökade, eftersom det bokstavligen används för att förbättra arbetsförmågan i gassande sol på vissa håll i sydostasien. Kolla in knappnålspupillerna.
Nåväl. Med anledning av det ovanstående tycker jag på något skevt sätt att det är lite najs att inomhustemperaturen har snittat på 27 grader de senaste dagarna (denna gång utan kratom). Med söderläge i huvudrummet blir det växthusvarning trots försök att stänga ute värmen med persienner och stängda fönster, så har förlikat mig med korsdrag istället. Tål värmen, men inte när det är kvavt. Har lyckligtvis inte panikångestsyndrom, men två panikattacker har jag haft i mitt liv, och kvavt har det varit båda gångerna.
Idag dök det också upp ett paket som innehöll salmiak och två virkade dukar. Det förstnämnda tack vare morsan, och det andra tack vare farmor Elsa.
När jag var i yngre tonåren frågade hon mig vilken färg jag skulle vilja ha på de dukar hon tänkte virka åt mig, och jag svarade väl ”röd” rätt ointresserat. Hon sa att hon vet att jag inte kommer sätta värde på dem nu, men nog när jag är äldre och hon inte längre finns till. Det var konstigt att höra henne tala så. Ögonen började tåras, men jag motade bort det.
Dagen hon slutade finnas kom två månader innan jag skulle fylla sjutton (vilket jag i sin tur gjorde i häktet, men det är en helt annan historia). Inte gav jag fan i några virkade dukar som nästan sjuttonåring, inte ens fastän jag hade bott i en egeninredd lägenhet i ett och ett halvt år. Inte ens fastän jag är en allmänt sentimental person och uppfostrades av henne istället för att gå i dagis.
Näe. Det är väl först nu, när jag hyr eget ställe i en stad jag valde för stadens skull (och inte på grund av ett universitet eller ett jobb), en stad där jag aktivt vill förbli, i en lägenhet jag aktivt vill bo i, som det började bli dags att fråga efter farmors virkade dukar.
När hon dog gav jag i själva verket fan i det mesta som rörde mitt liv. Därmed inte sagt att jag var apatisk; det blev ett antal benson på begravningen eftersom jag inte visste hur jag skulle ta mig igenom den. Tidigare samma år hade jag beslutit att ge livet tio år. Tankegången var alltså något i stil med är det inte bättre vid det laget blir det 27-klubben.
Det blev bevisligen bättre. Det var den andra av oss som halkade dit istället, och nu, nu stockar det sig i halsen här (och det är inte en bit Merkkari-mix).
Madrona Silvander 