Igår natt låg jag i badet och läste om Jag är domina (2021) i skenet av levande ljus, denna gång i stånd att göra anteckningar för recensionen som kommer denna vecka. Den som någon gång simmat ut till Tropiclandias utomhuspool vet hur underbart det är med kombinationen varmt vatten + sval luft, så jag hade fönstren öppna medan jag låg där.
Kring tvåtiden hör jag ett dovt surr, och inser omedelbart att det är en stor insekt som kommit in, garanterat lockad av ljusen. Kollar upp i taket, och mycket riktigt är det någon sorts svärmare. Nojar att jag plötsligt ska känna den i håret eller dylikt. Hade varit överkänslig och på helspänn hela dagen, så det är fullt möjligt att jag hade skrikit rätt ut om det ville sig.
Med detta i åtanke besluter jag motvilligt att det är dags att gå upp, fastän vattnet ännu hade varit någorlunda behagligt i sisådär trettio-fyrtio minuter till. Kniper tag om badkarskedjan med tårna och rycker upp proppen, fast besluten om att krama det sista ur läsupplevelsen medan vattennivån sjunker. Alltid lika stor besvikelse att födas.
Tjugo sekunder senare hör jag ett omisskänneligt foff. Som barn såg jag detta i en Katten Gustaf-strip, men verkligheten hade varken komiska undertoner eller ikarosmytens finkulturella ståt. Nä, om något gick tankarna snarast till Rage Against the Machine.
Madrona Silvander 