Känslor på kassett

När jag var fyra år brukade jag lägga mig i sängen med brorsans kassettwalkman och eurodanceblandband. Hörlurarna på, såna tidstypiska tunna med strävt skumgummi, täcket uppdraget till näsan, en flerfärgad slinga med juleljus i fotändan.

Minns att jag brukade fokusera på en lampa i taget. Vet inte om synestesin var där från början, eller om jag helt enkelt utvecklade den, men musik och färg är fortfarande ofrånkomligt förknippade för mig.

Man kunde byta mellan sida A och B när som helst med en slider, och det var förstås fascinerande. MEGA BASS brukade jag också aktivera och inaktivera lite som jag tyckte. Play-knappens räfflor kändes bra mot fingertopparna. Vad underbart det var att trycka in den och frammana musik.

Musiken fick mig att känna väldigt abstrakta men ändå tydliga känslor. I den åldern har man ju inte helt lärt sig att rationalisera med språk än, och att vara sådär liten är ju i princip som att vara trippad 24/7.

Fastän genren var given var det blandad kompott på kassetterna. Allt från tuggummipop i stil med Mirror Mirror med Solid Base till sånt som angränsar till ren ravemusik. Set the World on Fire med E-Type hade en enorm kraft, den lät som ett ångande strykjärn (vilket videon leker med), men kraften i No Good (Start the Dance) med The Prodigy var av en annan sort. Sammanbiten och sorgsen, nästan farlig.

Melankolin i What is Love med Haddaway gick mig minsann inte förbi, och Faces med 2 Unlimited var oerhört mystisk. Rhythm of the Night med Corona upplevde jag å andra sidan som väldigt trygg och omslutande, hon lät nästan moderlig i mina öron.

Det var rappare på många av låtarna, men det var ändå kvinnorösterna som skar genom ljudbilden, starka, unika och upphöjda. Trummaskinen höll ihop allt, TR-909-ljuden brändes minsann in för livet. Samma med sawtooth-vågformer på leadsen, och den stabbiga basen som liksom hugger.

Jag har hört många uttrycka att de inte började bry sig om musik förrän tidiga tonåren eller så, eller att det bara var typ bamsekassetter som gällde ett bra tag. Jag kände att det var bråttom att växa upp så att jag skulle kunna interagera med musiken på ett vuxet sätt. Tio år senare var jag fjorton, men då var det förstås 2004, och musiklandskapet var helt annorlunda. Fyraåringen förblev otillfredsställd.