Supertoniska kloner

Har haft något av en svacka de senaste… två veckorna, kanske. Känner mig hotad av något ospecifikt som finns där ute, ytterdörrtröskeln är lika hög som stapeln med disk. Sängen hade jag inte bäddat på evigheter förrän en kaveri kom hit igår. Orkade också slänga de tomma salmiakpåsarna som ansamlats kring datorstolen, samt föra tomglasen till köket.

Det är ändå inte alls på samma nivå som liknande episoder kunde vara innan jag började med bupropion igen, och det är jag ytterst tacksam för. Litar på att det kommer komma en dag när jag blir riktigt less på att vara less, och så börjar uppåtspiralen igen. Så har det sett ut hittills, och det går inte att forcera fram. Att noja sönder över möjliga orsaker och vara rädd för att trilla ner i en depression igen hjälper inte.

Ja, okej. Kan väl också dela med mig av något annat, som till exempel denna eminenta grej. Har funderat på varför en så stor del av modern popmusik känns sävlig, oinspirerad och tröttsam trots att tempot kan vara högt och instrumentationen lekfull. Där ser man. Harmonisk stabilitet = jämntjockt. Mår genast bättre över mina neråtperioder, tack Andrew!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s