Krismåndag: Fattig i Storbritannien (2020)

Bild: YLE Areena

Kollar vanligen SVT Play nu och då, men det är sällan jag letar mig in på YLE Arenan. Igår kväll gjorde jag dock det, vet inte riktigt varför. Otroligt nog råkade programmet Ulkolinja: Köyhänä Englannissa (2020) gå i linjär TV på Yle 1 just då, och jag blev givetvis genast intresserad av hur finsk public service framställer det att vara fattig i England. Det visade sig hit home ännu mer än jag trodde, för redan första sekunden av programmet märkte jag men vad fan, det där är ju Manchester. Att den svenska titeln talar om Storbritannien när den finska titeln refererar till England är dock oförklarligt.

Manchesterbornas accenter är vardagliga för mitt öra, och således är det reporterns finska brytning som är exotisk trots att hon är min landsman. Det blir ju något av en mindfuck, och gör också att jag ser omgivningarna på ett annat sätt. Dels att de är på skärmen istället för i synfältet, och dels en liknande effekt som när man spelar upp en låt för någon annan och hör den med dennes öron mer än sina egna.

Dokumentären i sig tycker jag är väldigt saklig och sevärd. Precis sådär upplever jag att det ligger till, och orsakerna gås igenom rätt ingående. Austerity, Thatcher, brist på council housing, det gissel universal credit innebär för många, drakoniska aktivitetskrav, skenande hyror och fler barriärer att hyra privat, enorm resursbrist för psykisk ohälsa och beroende, frivilliga får kliva in och reda upp skiten staten inte tar i, hur fort det kan gå att hamna på gatan i UK, att drog- och alkoholproblemen i de flesta fall kommer efter att man redan hamnat på gatan… allt det där. Borgmästare Andy Burnham tog sig givetvis tid att snacka med filmteamet, han har hemlösheten som hjärtefråga och propagerar starkt för Housing First.

Programmet tycks vara inspelat kring december 2019, och oj vad det värker i hjärtat att se ett 100 % masklöst och odistanserat myller i kärncentrum. Det var ju så där det såg ut mitt första halvår i stan. På precis de där gatorna gick jag och förfasade mig över alla rough sleepers i regn och rusk. Det var en chock jämfört med Nederländerna, där det nu och då förvisso kunde komma fram någon och fråga om en slant, men var otänkbart att någon skulle sova ute i regnet på gatan i centrum.


En dag kring samma tidpunkt som programmet spelades in stod jag och rökte utanför kulturcaféet Nexus. Det kom fram en hemlös man och bad om en tobak. Jag hade minuten innan slängt det tomma paketet i roskisen efter att ha dragit fram den sista tobaken. Han bad om småmynt, och myntfacket visste jag redan att gapade tomt. Båda dessa faktum sa jag åt honom, och han trodde väl att jag ljög för att slippa undan.

Det verkade som att jag utgjorde den berömda droppen, för bägaren rann över, och han undrade hur fan folk lyckas med att inte bry sig. Han hade suttit och blivit ignorerad i ett par timmar och därefter börjat gå fram till folk, stoltheten till trots, bara för att oftast bli behandlad som luft då också. Jag var rätt överrumplad och sa knappt något, så han ställde en rad retoriska frågor. Do you think you could do it? Could you? What about them two? D’you think you could walk up to them and ask them for change? How’d that make you feel?

Jag hade vid tillfället £20 på kontot, ingen inkomst, ingen rätt till bidrag och inget hyreskontrakt, men detta kunde han förstås inte veta. Skötte ärenden i en arbetslös och autistisk bubbla bland skolbarn och deras föräldrar och universitetsstuderande och pensionärer och folk på väg hem från jobbet, kände mig inte som en del av samhället alls. Därför fann jag det konstigt att jag för honom var en självklar del av dem, de som hade ordnat liv, som hade en plats. Det var bara att slå självömkan ur hågen och inse hur bra jag hade det ändå.

Fick ur mig något fåraktigt om att jag är ledsen att landet inte kan ta hand om sina egna medborgare. I’ll be dead soon anyway sa han och visade ett ohyggligt jävla köttsår i nacken och gick.

Oundvikligt begärlig

Föreställ dig följande tankeexperiment i egenskap av man.


Du är ute och kör i storstadstrafik. Du kommer någonstans ifrån, du ska någonstans, du sköter ditt helt enkelt. Plötsligt tutar någon åt dig.

Du blir lite irriterad, för du vet att du inte har gjort något fel, och fortsätter på färden. Personen tutar igen, du kollar vad fan det är fråga om. Det är en gigantisk man med motbjudande uppsyn. Han tutar åter en gång, du försöker ignorera det och fortsätta dit du ska. Men han tar samma svängar som du, och du inser att han följer efter dig. Till sist bestämmer du dig för att säga till på skarpen och kör in på en parkeringsplats. Han gör detsamma. Ni vevar båda ner vindrutan.

Det visar sig att han är extremt intresserad av din bil. Inte på ett tekniskt sätt, nej, det är helt enkelt hans favoritmodell till utseendet som du kör. Och han insisterar på att du ska låta honom köra den ett tag. Han är inte artig, han frågar inte snällt, han verkar snarare irriterad över att du inte stannade tidigare. Detta händer regelbundet i din vardag. Totala främlingar som på allvar tror att du ska låta dem köra bilen, och blir arga när du givetvis säger nej.

Kruxet är att bilen inte har några lås. Av någon anledning är det främst män byggda som ladugårdsväggar som intresserar sig för den, med följd att majoriteten av dem enkelt kunde förmå att slita ut dig och stjäla den om de verkligen ville. Det vore förstås olagligt, och hittills har ingen sträckt sig så långt, möjligtvis bara kladdat på karossen och lämnat äckliga fettfläckar som tar länge att putsa bort, men du hör regelbundet om ägare till samma bilmodell som inte är lika lyckligt lottade.

Folk i din omgivning ger välmenande råd om att inte vaxa bilen så mycket, rentav låta den rosta en aning, så att den inte ska väcka lika mycket intresse. Men du älskar ju din bil, vårdar den, är stolt över den. Så fort du ska någonstans utanför dörren är det bilen du kör som gäller, du kan inte byta till en annan modell. Den är arvegods, och du har kört den sedan dagen du föddes. Bilen fick inte alltid sån här uppmärksamhet, men med tiden började det helt enkelt bara hända regelbundet. Det var något av en chock i början, du förstod inte riktigt hur den plötsligt kunde bli så begärlig för andra, men numera är du van.

Människor som kör mindre värdeladdade bilar tar sig gärna nattliga åkturer i månskenet och kan köra i vilken stadsdel som helst utan att tänka på det, men du vet att det inte gäller dig. Många tycker att det är rimligt att du ska acceptera begränsningar i rörelsefriheten i och med din nedärvda bil, och att du kan skylla dig själv om något skulle hända när du är ute och kör på natten utan någon i passagerarsätet. Många tycker också att du kan förväntas täcka över bilen i den mån det går, för att minimera risken att väcka begär hos andra.

Frågan hur noga hade du täckt över den är standard i rättegångar när ägare till likadana bilar har dragit gärningsmän inför rätta. Problemet är ju att redan karossen avslöjar dig, det finns inget sätt att helt maskera vilken modell det är, fastän den skulle vara helt inkapslad. Det är ju också möjligt att du bara väcker nyfikhenhet över vad som faktiskt finns därunder om du försöker täcka över den.

Det är jävligt uttröttande att parera vad andra kan tänkas känna inför din bil hela tiden, när du bara vill leva ditt liv och sköta din egen skit. Du älskar verkligen din bil, och visst finns det fördelar med att köra den, men ibland önskar du att du hade ärvt en annan. Eller att du bara kunde byta ett tag. Eller lämna den hemma och gå till fots utan att väcka uppmärksamhet. Du är dock fast i förarsätet.


Det är inte ett perfekt tankeexperiment, men jag tror ändå att det kan stimulera någon sorts förståelse hos individer som förklarligt nog har svårt att förstå hur obehagligt det kan vara med oönskad uppmärksamhet från främlingar. Tankegången önskar att det skulle hända mig någon gång, ens om hon var ful ser jag ändå rätt ofta på nätet.

Det räcker helt enkelt inte med att jämföra med en oattraktiv och påflugen kvinna, och det blir också en annan grej om en annan man kommer och stöter på någon som är straight. Det är väl i princip bilen som både är begärlig för andra och samtidigt kan vara en förlängning av individen till en sådan grad att missbruk blir en djupt personlig kränkning.

Sen är kvinnokroppen förstås ingen bil, och fittan ingen jävla iPad.

Greener pastures

Det har varit Trevor, Trevor, Trevor från morgon till kväll de senaste dagarna. Rita bakgrunder, göra enkla cykler på tre till fem frames, och mycket finlir med att scenerna byts precis på rätt ställe i förhållande till musiken. Vanligtvis blir man ju utled på sånt som man editerar, men diggar fan låten ännu efter hundratals timmar.

Idag är det första fredagen sedan ”Freedom Day”, men känner det inte i luften själv. Känslan av triumf har helt uteblivit, eftersom det inte har varit någon triumf. Vi sitter fortfarande mitt i skiten. Men det finns ju prosecco.

Bytt är bytt

Sitter som bäst och äter quesadilla-rester eftersom J var här. Diskuterade en massa gammalt som kommer dyka upp som egna inlägg i framtiden. Har en .txt-fil som jag ordnar hela mitt liv i, dit hamnar saker när jag säger ”borde skriva ett inlägg om” eller ”men det är en annan historia”.

Drömde att jag och senaste exet satt på samma flygplan, vi hade bytt säten och jag satt längre bak och han vid vänstra vingen. Vid landning vid flygfältet i Vasa gick något fel och jag såg att han satt rätt nära där något pamade. Slutresultatet var att cirka en tredjedel av passagerarna dog. Jag såg hans namn på listan över omkomna och tappade helt greppet om verkligheten. Den känslan har inte lämnat mig under dagen.