Eldigt och Elsa

Vet inte riktigt vad som har hänt, men något slog helt klart slint sommaren 2018. Det var en ytterst varm sommar, med kvalmiga inomhustemperaturer som följd. Tror det var då jag första gången märkte att jag fann någon sorts… pervers njutning i det.

Det eldade på temperamentet, och då menar jag inte HUR SATAN E DE TÄNKT MAN SKA SOV???????, utan sådär stereotypiskt sydländskt lidelsefullt. Kanske var det kratomet som spökade, eftersom det bokstavligen används för att förbättra arbetsförmågan i gassande sol på vissa håll i sydostasien. Kolla in knappnålspupillerna.

Nåväl. Med anledning av det ovanstående tycker jag på något skevt sätt att det är lite najs att inomhustemperaturen har snittat på 27 grader de senaste dagarna (denna gång utan kratom). Med söderläge i huvudrummet blir det växthusvarning trots försök att stänga ute värmen med persienner och stängda fönster, så har förlikat mig med korsdrag istället. Tål värmen, men inte när det är kvavt. Har lyckligtvis inte panikångestsyndrom, men två panikattacker har jag haft i mitt liv, och kvavt har det varit båda gångerna.

Idag dök det också upp ett paket som innehöll salmiak och två virkade dukar. Det förstnämnda tack vare morsan, och det andra tack vare farmor Elsa.


När jag var i yngre tonåren frågade hon mig vilken färg jag skulle vilja ha på de dukar hon tänkte virka åt mig, och jag svarade väl ”röd” rätt ointresserat. Hon sa att hon vet att jag inte kommer sätta värde på dem nu, men nog när jag är äldre och hon inte längre finns till. Det var konstigt att höra henne tala så. Ögonen började tåras, men jag motade bort det.

Dagen hon slutade finnas kom två månader innan jag skulle fylla sjutton (vilket jag i sin tur gjorde i häktet, men det är en helt annan historia). Inte gav jag fan i några virkade dukar som nästan sjuttonåring, inte ens fastän jag hade bott i en egeninredd lägenhet i ett och ett halvt år. Inte ens fastän jag är en allmänt sentimental person och uppfostrades av henne istället för att gå i dagis.

Näe. Det är väl först nu, när jag hyr eget ställe i en stad jag valde för stadens skull (och inte på grund av ett universitet eller ett jobb), en stad där jag aktivt vill förbli, i en lägenhet jag aktivt vill bo i, som det började bli dags att fråga efter farmors virkade dukar.


När hon dog gav jag i själva verket fan i det mesta som rörde mitt liv. Därmed inte sagt att jag var apatisk; det blev ett antal benson på begravningen eftersom jag inte visste hur jag skulle ta mig igenom den. Tidigare samma år hade jag beslutit att ge livet tio år. Tankegången var alltså något i stil med är det inte bättre vid det laget blir det 27-klubben.

Det blev bevisligen bättre. Det var den andra av oss som halkade dit istället, och nu, nu stockar det sig i halsen här (och det är inte en bit Merkkari-mix).

Lagt löv ligger

I varje stad jag varit till i UK räfsas det inte löv. Förra årets fallna löv får helt enkelt ligga och ruttna tills de blir mull. När det regnar blir de ett slaskigt fanskap som kängorna ofrivilligt sparkar på.

Man påminns förstås om hösten fastän det är högsommar. Vet inte riktigt vad jag tycker om det. Det kliar nog lite att skramla ihop neonorangea räfsor och fixa skiten på talko, kom igen nu. Tror dock inte ens att sådana redskap nödvändigtvis finns att tillgå.

Det var i princip detta jag funderade på när jag gick med öl från bensinstationen idag (D&D-DM, gillar lite lubrikant). Även en vag känsla av hot och paranoia och otrygghet, självmedvetenheten på topp.

Alla blaskor hade i princip det här på löpet:

Konstiga tider att leva i. Fixar det genom att steka plättar och äta dem med IKEA:s blåbärssylt.

Glada måndagar: Frihetsskriet

De två små orden What’s on fyller mig med glädje. De säger mer än program eller ohjelma. Vad kommer att hända, vad kommer att ställas framför dig, vad är på gång, vad har någon planerat. Sedan mars 2020 har det varit ett icke-begrepp. Vid midnatt fick nattklubbarna lov att öppna. Hörde fyrverkerier genom fönstret. Köerna ringlade sig lååååååånga i Manchester.

Bild: Joel Goodman, Manchester Evening News

Det är alltså Freedom Day, vilket innebär att så gott som alla kvarvarande coronarestriktioner har lyfts i hela England. Skottland har fortfarande betydligt hårdare restriktioner, även fast de också luckrades upp en smula idag. The FOMO is real när jag ser bilder från fullpackade klubbar där precis varenda kotte skriker ut sin extas, och när jag hör hur känslan av gemenskap mellan främlingar var som om allas öl hade spetsats med E. Nå, inte riktigt, men så nära man kommer på naturlig väg.

Bild: Joel Goodman, Manchester Evening News

Men nationen som helhet är kluven. Vi har allt från folk som anser att det aldrig borde ha varit några lockdowns och masker och skit från första början, till folk som tänker fortskrida med försiktighet och avväga från fall till fall, till folk som anser att det inte hade varit läge att öppna upp innan alla vuxna och barn som tar vaccinet har fått två doser.

Kritiken har varit stor mot att Boris Johnson verkar ha släppt tanken på att navigera genom krisen, och nu sätter ansvaret på individen, som alltså varit utan en stor del av vad som gör livet värt att leva ett bra tag. Alla måste välja var de står mellan total moralism på ena sidan och total hedonism på andra. För läget är verkligen inte lugna puckar.

A tightrope walker on the needle of a hypodermic syringe.
Bild lånad från The Guardian idag.

Vilka är det som mest sannolikt väljer otyglad hedonism? De yngre, förstås. Brinnande partylust + outvecklat konsekvenstänk + odödlighetskänsla. Det stämmer att man som frisk, ung människa löper en extremt liten risk att bli intagen på sjukhus eller rentav dö av covid, även som ovaccinerad, men det är ju inte alls bara det som utgör hotet.

Åtta procent av yngre patienter får long covid i varierande mån. Två doser vaccin minskar risken att utveckla long covid ordentligt. Det är bara femton procent av befolkningen i åldrarna 18-24 som har fått två doser vaccin. Vi kan väl se till att de har fått sina shots innan det är läge att skrika SHOTS! SHOTS! SHOTS! SHOTS SHOTS! SHOTS! EVERYBODY!, är det så mycket begärt? Nej, just ja, det är ju millennialmusik.


Jag LÄNGTAR efter en återgång till Manchesters uteliv. Det är långt ifrån stadens enda tjusning, men en betydande del av den för mig. Hann inte uppleva en enda coronafri sommar i stan eftersom jag flyttade i september 2019, och nu när vi har fått riktigt sommarväder efter allt regn kliar det så infernaliskt att gå från parken till att låta sig bli uppslukad i en massa av dansande kroppar i en klubb.

Som det ser ut nu tänker jag dock inte riskera det, för min skull och andras. Jag får min andra vaccindos i slutet av månaden. Det känns som att gå miste om något historiskt, eftersom folk har varit så uppdämda och det nu bara släpper, men fan, inomhus är nog att gå för långt. Old school utomhusrave? Solklart.

I NL fick man stänga nattklubbarna igen efter två veckor, det lär väl bli så här med. Förhoppningsvis hinner man ännu hoppa på extaståget round 2. Eller 3. Eller n.

Filtens kraft, milt sagt

Bild lånad från en utgången Findit-annons, sorry not sorry.

Ordet filt väcker ovanligt mycket känslor i mig. Det är ett väldigt mjukt ord. Betydligt mer ändamålsenligt än blanket, till exempel.

Filt associerar till heldagar på stranden, fullpackad med liv. Eurodancehittarna dånar från bergsprängare över öar av filtar på gräset och sanden. Småbarnsmorsorna har bihang som krånglar av sig pyttesmå simdräkter och gräver kanaler vid vattenbrynet för att lura dit spigg. Tonårsflickorna har en egen solbadande domän (vad är cancer?), tonårspojkarna spanar lojt i en kasa med cyklarna bredvid och en handduk på tork hängd över en av dem.

MATPAUS skrålar en nittonåring vars sommarjobb är simlärare för Folkhälsan, och för femåringar är hon 100 % vuxen. Dags för smörgåsar med prickig korv och charmoffensiven som ska leda till en glass. Morsan lunkar över sanden i vit topp och ljusblåa korta jeansshorts med den stora svarta läderplånboken i handen, sprängfylld med gamla kvitton. En tiomark ger två stora bollar bollaglass i våffelstrut. De sommarjobbande tonåringarna som lassar ihop glassen är oftast generösa, så generösa att man måste skynda sig för att hinna äta upp skiten innan nästa simlektion börjar.


Bild: @Brand_Sofi

Det ovanstående låter ju som en sommaridyll, och det är det, men smärtan finns där när jag tänker tillbaka. Det är inte den typiska nostalgiska smärtan (ἄλγος = álgos = smärta) och förhärligandet av en enklare tid, den hade jag känt igen och rationaliserat bort.

Filten var en trygghet, en base of operations, ett HQ att återvända till och en stadig borg som utomstående inte invaderade hur som helst. Där fanns en morsa som läser damtidning eller bok och säkert nå mariekex eller Hobnobs. Man kommer givetvis aldrig filtlös till stranden, då är man en drivande spillra och kan lika bra ge upp direkt.

En gång var jag till stranden med bara brorsan, som alltså är sex år äldre än mig. Han kan ha varit kring femton, så jag måste ha varit nio. Det var inte tal om att vi skulle vara på stranden tillsammans, filten placerade han i ett näste med sina jämnåriga, vilket förstås resulterade i att jag snabbt blev utfryst. Kände mig otrygg bland tonåringarna som irriterat blängde på mig, så jag tog till sist min väska och gick.

Det finns helt säkert tonåringar som sådär förnöjt vuxet hade känt ansvarskänslor inför ett så pass mycket yngre syskon och insett att det inte är rätt tillfälle att hänga i grupp, men sådant var min bror inte kapabel till vid tillfället. Hittade några snälla främlingar som jag fick dela filt med, och när jag berättade det åt morsan senare blev hon ordentligt arg på brorsan och sa ifrån på skarpen.

Det var mycket av den sorten, men väldigt få försök att förstå, så inget förändrades. Det agerades på beteenden, men inte alls på orsakerna. Den oförståelsen bär med sig en hel del uppdämd ilska fortfarande. Bakom den står ett barn och känner sig sviket.


Vid någon point, många månader sen nu, gick jag igenom något känslomässigt svårt hos K och D. Minns inte exakt vad det handlade om, men jag minns att K erbjöd mig en filt, och att den automatiska reaktionen sa åt mig att det är en victim blanket och att det inte är något som tjänar mig.

Märkte att K blev lite sårad. Inte av att jag sa nej till hennes omtanke, utan för att hon verkligen gillar den där filten och tog lite illa vid sig att den nu hade blivit stämplad som en offerfilt. Märkte detta och redde ut det. Det är fan svårt att ta emot en omtänksam filt. Kan själv!, som den treåring som lärt sig att själv göra tröstande ljud med huvudet tryckt mot en ihopvikt liten pyramid av täcket. Want it done right, do it yourself.

Hemstaden är livet?

En kvinna går på en gata med trähus med armarna utsträckta.
Bild: Linus Westerlund/YLE

Har lyssnat igenom serien Hemstaden är livet på YLE Arenan. Först undrade jag om de inte hade kunnat hitta några österbottningar att intervjua, men så föll ögonen på YLE Västnyland. Okej, det förklarar saken.

Sju personer redogör alltså för varför det är huippu att som relativt ung ändå bo där man kommer från. Historierna skiljer sig givetvis åt på ett personligt plan, men det är i slutändan samma nyckelord som dyker upp gång på gång. Tryggt, lugnt, släkt, naturen, huspriser, språket, sammanhang, stödnätverk. Samt alla känner alla.

Småler åt uttrycket alltsedan jag fick nys om ungdomsledaren som yttrade det uppmuntrande inför en skock beklämda pojkar, vilka verkligen inte var haj på att diskutera svåra saker inför varandra. Det var ju precis det som gjorde att det blev extra pinsamt. Utebliven anonymitet + tonårigt tuffhetstvång = man kunde bara förlora, och då blev det vinnande draget att inte spela och hålla käften.

Intervjuaren insinuerar ett par gånger att alla känner alla upplevs ligga en till last som tonåring, men att det som vuxen blir något man snarare ser fördelarna med. Den fullständiga frasen brukar som bekant lyda vuxen och skaffar barn. Man känner föräldrarna till ungarna som ens egna barn umgås med, och kan därmed dra upp gemensamma linjer för hemkomsttider och motverka men alla andra får ju.

Man kan be grannen om tjänster, och är olyckan framme blir man stöttad med det som krävs. Talko vid UF-lokalen, gemensamma krafter. Storstan framställs som en kaotisk enhet där man inte hälsar på grannen och är anonym i matbutiken. Skillnaden är väl att man i storstan kan välja till vilken grad man engagerar sig i sin omgivning, det är helt och hållet opt-in.

Samtidigt kan känslan av trygghet leda till itt ha ja nainsin sitt eller hört om na knark sjenn int eller he e no en bra pojk hede, ja känder papp hans, int tror ja an sku jär na som int on vila. När ett brott av en viss kaliber sker i ett litet samhälle är det alltid samma visa i pressen, inte trodde vi att hen skulle kunna göra nåt sånt, inte trodde vi nånsin att det skulle hända här.


Det kan kanske tyckas konstigt att jag på denna blogg med namn och bild öppet diskuterar saker som autism och knark och altsex, men att tanken på att flytta tillbaks till hembyn ändå gör mig kallsvettig. Jag har väl inget behov av att smussla, så vad spelar det då för roll? Inte är det som att jag är en byabög i garderoben (antalet öppet homosexuella elever i mitt högstadium år 2002-2005 uppgick givetvis till noll av trehundra).

Men Madrona, folk har väl fullt upp med sitt och annat att tänka på än vad du har för dig, så arma intressant är ingen! Är du säker på att det inte bara sitter i ditt huvud? Och varför ens bry sig från första början?

Mjo, har onekligen en inneboende neurotiker. Dock är ju min upplevelse den samma oavsett om det finns verklighetsförankring eller om saker ”bara sitter i huvudet”, så det är ingen förmildrande omständighet alls sett till det subjektiva. Det går liksom inte att trolla bort vanföreställningar genom att hjälpsamt påpeka att de är vanföreställningar. Eller jo, det är väl i princip det som är KBT (semi-sarkasm), men det räcker inte med att göra det en gång.

Den som har bott i en by på högst några hundra pers vet nog att folk håller koll på varandra. Jag har ju hört hur snacket går, att tänka att jag inte skulle bli föremål för samma behandling är naivt. Tänk att till exempel vara poly på Bergö (som alltså nås med bilfärja, reds. anm.), vilken mardröm. On har fläir, honde. Att jag är öppen med det betyder inte att jag vill att vem som kommer och går ska bli en följetong. Att inte bry sig om vad folk tycker och tänker om en har jag blivit bättre på, men att inte få integritetsbehovet uppfyllt är en dealbreaker.


Ändå är det uppfriskande med en serie om unga vuxna och förstagångsköpande trettioplussare som tar småstäderna och landsbygden i försvar. Skildringar av baksidorna finns det helt tillräckligt av redan. Den under uppväxten missförstådda tonåringen som flyttar bort och vid någon point börjar skriva uppgörelser med det lilla samhället är en välbefolkad trope, och där står jag också och trängs.