Samvetet =/= guds röst

Det är inte ofta en pollett som trillar ner ekar som en igendrämd dörr i ett trapphus, men det hände nyss.

Samvetet är för fan inte alls guds röst.

Jag gick i söndagsskola i flera år, och en av grejerna de tutade i oss barn var alltså att den där känslan när du har dåligt samvete, det är Guds röst. Jag var väl en fem-sex år, så förstås blev det en odiskutabel sanning, och där har den suttit sedan dess.

Kanske menades det som rösten i huvudet den där ena gången, du vet, när du inte kunde låta bli att käka syrrans chokladplatta, det var i själva verket Gud, för han är snäll och vill att du ska erkänna när du gjort fel, för först då kan man bli förlåten, och då blir allt bra igen. Det spelar ingen roll, det som betyder något är att jag verkligen inte tolkade det så.

Nä, lilla jag tolkade det som att rösten som säger att du är ful och fet och dum och bortskämd, du är en börda, du borde kompensera för din existens, du gör inte tillräckligt och du borde inte be om någonting någonsin, ja, den tillhör alltså en sträng gubbe, som vet precis allt om alla i världen, och alltid och odiskutabelt talar sant.

Den dagen försökte en välmenande söndagsskollärare lära ungarna lite life skills, det vill säga äg saker du fuckar upp och be om förlåtelse, och den dagen förväxlade jag brorsans röst i sitt eget huvud, rösten han fått från sina mobbningsupplevelser och i sin tur uttryckte mot mig, tills den till sist började höras som min röst, i mitt huvud, med gud.

I alla år har jag undermedvetet gått och trott att man måste lyssna på sitt samvete.

Samvetet ljuger HELA JÄVLA TIDEN.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s