Sent igår kväll poppade jag popcorn och lagade kamomillté för förtäring i badet. Köksfönstret stod öppet för att vädra ut popcornsdoften, med följd att det kom in en geting. Den var ganska liten, trodde först det var en fluga, men flugor brukar inte bete sig sådär eterpåverkat. Antar det var de starka spottarna i taket som både attraherade och förblindade. Klassiskt dilemma.
Jag har aldrig blivit stucken av en geting, men har tydliga minnen av att brorsan blir det. Eller rättare sagt, den därpåföljande uppståndelsen, ”ett jävla tjut” + ”oroade vuxna” lärde mig förstås att vara aktsam. Krankar smettar jag nog i självförsvar om de är i stånd att sutta (finlandismfest!), men annars undviker jag i det längsta att döda insekter. Tänkte således att jag löser situationen genom att stänga dörren till köket och släcka lampan, så lär den hitta ut själv, allra senast när det blir ljust.
Imorse öppnade jag försiktigt dörren. Kollade golvet, där jag sist såg den krypa runt. Kollade bänkarna, inget rördes i synfältet, så jag lagade en kopp Yorkshire Tea med sojamjölk som vanligt. Återvände till köket för att fylla vattenflaskan, och där var den plötsligt på de ljusa golvplattorna. Orörlig.
Funderade om det var lugnt att skyffla upp den på ett papper och hiva ut genom fönstret, eller om den fortfarande var vid liv. Det var förstås öppet mål att göra processen kort också, den hade inte hunnit reagera, men du skall icke döda och allt det där. Det är förstås möjligt att den var skadad, eftersom den var på golvet, och i det fallet hade det ju varit barmhärtigast med en coup de grâce. Betraktade alltså fanskapet en bra stund.
Så börjar den till sist ändå röra på sig. Det ser i princip ut som någon sorts morgonyoga, ett femminuterspass, och därefter fortsätter den med lite cardio i cirklar, innan den gör vingarna i ordning och tar sats. Jahapp, tänker jag, vi testar igen, och stänger dörren.
Kort därefter för jag den urdruckna tékoppen till köket, ställer ner den på diskbänken, och där guppar getingen. Drunknad i diskhon. Some people you just can’t save.
Madrona Silvander 