Asteroids och livslinjer

Det är frestande att tänka sig livet som en linje, ungefär på samma sätt som vi hanterar tidsräkning. Framsteg och tillbakagång, eller varför inte ett steg framåt och två tillbaka.

På en linje är tillbakagång förstås det samma som total reversion, och framstegen är då null and void. Som att bokstavligen gå tillbaks i tiden och nu ha heeeela långa vägen att gå innan man ens kommer dit man var, för att inte tala om att fortsätta sen. Jojobantaren är synnerligen välbekant med detta.

Tänker inte gå in på AA/NA desto vidare pga. okunskap, men jag vet att de ofta har symboliska mynt. En dag nykter, en vecka, en månad, två månader, etc. Trillar man dit igen – ytterst sannolikt, kolla statistiken – uppmanas man ge tillbaks sitt mynt, och så får man börja om fråån början (Sven-Ingvars represent). Rosvosektori, III-ÄÄ-ÖÖ-UU. Voi vittu ändå, finska Wheel of Fortune ’93 är lika sexigt som en kyrkokör. Spelade de in skiten i ett församlingshem? Tacka vet jag Nicky.

…ja, alltså, pointen är att linjen känns torftig. Har snarare börjat tänka på livet lite som Asteroids.

Asteroids *1979 Atari* - GIF on Imgur
Nu snackar vi fler än en ynka jävla degree of freedom, baby!

Spelar det nån roll var fan skeppet befinner sig rent absolut? Nä. Man kan rentav sticka iväg ur bild och sömlöst dyka upp på motsatt sida.

Det kommer dock att komma asteroider mot en, och de tar inte slut. Man kan försöka undvika dem, men då minskar de inte i storlek, och man får inte heller några poäng för det. Det är bara genom att skjuta fanskapen i mindre och mindre bitar som de till sist försvinner. Att kortsiktigt ducka för dem går dock för sig.

Ibland kraschar man in i en av dem, tappar ett liv, och börjar stillastående i mitten. Men oj nej, jag som hade kommit ända dit på skärmen är ju absurt i sammanhanget. Om något handlar det om att bygga momentum igen, och fortsätta göra så gott man kan. Poängen finns kvar fastän man kraschar och tappar ett liv, och så har man ju fortsättningsvis mer övning i spelet, inte far timmarna man ägnat någonstans. Alla spelare står vid varsin arkadmaskin, och alla maskiner räknar poängen olika, så att jämföra high score är 100 % meningslöst.

Vissa spelare har knappt några asteroider på sin skärm, till en sådan grad att de oftast bara zoomar omkring planlöst, uttråkade. De flesta är måttligt bra på spelet, och klarar av mängden asteroider som kommer flygande. Ibland är det lite mer, ibland lite mindre, men tillräckligt få för att inte överväldigas, och tillräckligt många för att det inte ska bli trist. Ett par gånger kommer de också att krascha, ingen är helt förskonad från det, men för det mesta tuffar det på.

Vissa spelare är skitduktiga och har en jävla massa asteroider på sin skärm, men zoomar glatt omkring och zappar på för full rulle, och förstår inte alls hur folk kan ha svårt för det. Andra ser på håll ut som riktiga proffs, tills man står så nära att man kan titta dem över axeln, och ser den GIGANTISKA jävla asteroid som spelaren (hittills) lyckats undvika.

Vissa finner spelet skitsvårt och kraschar gång på gång, tappar liv efter liv trots tappra försök, och då kan man räkna ut vad som händer med lusten att spela. Spelarens skicklighet är en grej, hur själva arkadmaskinen hen står vid är programmerad är en helt annan. Men alla maskiner är programmerade på följande sätt: så länge spelaren själv är vid liv är det aldrig någonsin game over.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s