Att förtjäna, AKA hur bra får man ha det?

Hur bra får man ha det?

Får man ha ett jobb där man kan sträcka på sig och gå en promenad i en timme om det är solsken på eftermiddagen? Får man sitta och fundera och skriva och stänga in sig och vara svår, och kalla det jobb? Ska inte jobb vara något man hatar, men likväl tar sig igenom från nio till fem, en dag i taget? Ska vi inte alla lida i vårt anletes svett för att känna att vi har förtjänat våra bio-credits och säkrat fortsatt överlevnad?

Den här tjejen har nyss fått jobb efter ett och ett halvt års arbetslöshet.

Tänker tillbaka på tiden vid apoteket, mitt första jobb i UK. Det funkar inte som i Finland, där man som farmaceut oftast sitter på arslet och betjänar receptkunder med kölappar. På större apotek måste man ju inte ens stiga upp och hämta medicinen, det fixar roboten åt en.

Här måste en apotekare kolla varenda. liten. grej. som lämnar apoteket, enligt lag. Det var något av en chock för mig, som förstås är van med att jobba självständigt som farmaceut. Här är alla som inte är apotekare bokstavligen tekniker, och för att bli det gör man en kombination av mestadels praktik och lite studier på andra stadiet. De flesta verkar börja som lärlingar i assistentroller. Som om det vore 1850.

Det rimmar ju illa med 300 sp på universitet och två examina. Det krävs dock en MPharm för att kunna registrera sig som apotekare, och jag har en MSc. Tänk dig att vara kompetent inom verkningsmekanismer, interaktioner och doseringar, men ändå springa runt som kvalificerad apoteksassistent för motsvarande tio euro i timmen. Apotekaren själv var en hyvens man, och jag kom överens med alla som jobbade där, det var bara kunderna och stressen jag inte pallade med.

Den här tjejen har tagit sig igenom första veckan.

Varje dag bytte jag fram och tillbaka mellan att packa upp och organisera ett tusental inkommande mediciner, scanna och maila recept som ska förnyas, gå igenom dagens telefonkatalogstjocka bunt med pappersrecept manuellt, hämta nikotinavvänjningsrecept från en separat webbportal, etiketter ska printas, dosetter ska fyllas och tillhörande recept processeras manuellt, veckovisa mediciner ska fixas innan kunden dyker upp, och medicinpaket ska banne mig packas ihop innan utkörningsdeadlinen.

Telefonen ringer konstant, ingen hinner svara, arga kunder, oförstående kunder, rädda kunder, desperata kunder, hålla masken, någon behövs vid disken, kö vid sprututbytet, gamla tanter vars enda mänskliga interaktion på hela veckan är att ringa till apoteket, hinner inte prata, någon förälder skäller ut stackars praktikanten, som att det är hennes fel att receptet med ungens astmainhalator inte har blivit förnyat av läkarna än.

Jag var som en urvriden disktrasa när jag väl kom hem till huset, ett viktorianskt townhouse som konverterats till en houseshare med sju invånare. Det roliga är att den enda personen jag inte kom överens med hade rummet precis intill mitt, så hennes hispiga röst fick jag höra en hel del, speciellt när hon talade i telefon i sitt badrum. Kaotisk utstrålning, kände nästan ett högfrekvent darr i kroppen när jag var runt henne. Resten var trevliga, men jag ville fan inte se en enda själ till när jag kom hem från jobbet.

Den här tjejen har, förutom skitiga glasögon, läidon.

Tänkte att nå, alla är trötta efter jobbet = alla är lika jävla slutkörda efter en vanlig arbetsdag som jag var, och att det var fel på mig som inte klarade av det. Katatonisk i stolen, ensam framför datorn. Skallen kändes bränd, som ett kortslutet elskåp. Orkade inte laga mat, ville inte laga mat i det gemensamma köket, skippade middagen eller åt skräp.

Rinse and repeat, tisdag-fredag. 36 timmar i veckan med obetald lunch = fick betalt för 32 h, motsvarande knappt 1200 euro i månaden efter skatt. Tredagarshelgen var inte tillräckligt för att ta igen sig, orkade ingenting lördag, kunde pynja lite med hushållet söndag, och först på måndag kunde jag någorlunda njuta av helgen, med vetskapen om att skiten drar igång igen följande morgon.

Sen var det ju lilla fibromyalgin också. Steg upp klockan sex fastän jobbet började nio och jag hade tio minuters gångväg, detta för att kunna tappa upp ett bad och få musklerna att slappna av inför arbetsdagen. Givetvis också för att ge pregabalinet tid att verka, det tar sisådär två timmar. Trappade upp dosen i samråd med läkare tills jag maxade Lyrican på 600 mg/dag, ibland blev det en kapsel till iallafall, och ibland en kapsel tramski på det också. No bueno.

Den här tjejen har inte mått bra på ett tag.

Själva orimligheten i att en projektinriktad sperglady med fibro ska vara på stående fot nio timmar i stöten, utföra samma aldrig sinande löpande uppgifter, samt interagera med hundratals främlingar varje dag, ja, den krusade inte ytan vid tillfället. Jobbet gav inte tillfälle att utnyttja några av mina styrkor, förutom noggrannhet och snabb processor + RAM, och blottlade alla mina svagheter. Fel person på fel plats.

Man vänjer sig hade jag fått höra ända sedan jag gjorde apotekspraktiken som studerande, och jag trodde liksom på det. Försökte intala mig själv att jag var lyckligt lottad som hade ett jobb, fast jobb, i osäkra tider, och att min insats var absolut nödvändig. Vi hade redan för lite folk, huvudkontoret skickade inte mer arbetskraft ens tillfälligt, och jag ville inte ”svika” de andra.

Detta ledde till att jag jobbade vidare i ytterligare två månader innan det fanimig fick vara nog. Jobbade alltså fem månader innan kollaps. Klart att man oundvikligen måste göra sina hundår, speciellt när man ska få in en fot på arbetsmarknaden i ett annat land, men eftersom jag har noll – alltså noll, snarast minus – intresse av att börja någon jävla karriärsbana inom branschen var det galenskap. Dålig galenskap.

Den här tjejen är på bristningsgränsen.

Kan man kalla det slit, att brottas med att avsluta en roman? Kan man kalla det slit att editera en lång video? Ja, det kan man. Hade du frågat mig för ett år sedan hade jag kokat av ilska och avundsjuka och ouppfyllda behov och sagt fan heller.

Jag behövde tas om hand, men var den som tog hand om, och kunde förstås inte visa hur jävla avis jag var på typ de patienter som hade ett care team. Hade ångest varje dag, men trodde att alla känner så, att det är vad man kan förvänta sig av arbetslivet, så det var bara att suck it up. Tills jag till sist fick en panikattack på lunchen. Fy fan.

Om jag hade frågat en av mina medarbetare är jag rätt säker på att de hade sagt att det är jobbigare att vara typ frilansskribent. Hård konkurrens, ensamt, deadlines, sömnlösa nätter till följd av oregelbunden inkomst. På apoteket jobbar man 9-18, sen far man hem till familjen. Man får sina pengar på samma dag varje månad, alltid samma belopp. Och så får man träffa och hjälpa människor varje dag, surpupporna lär man sig skita i. Tryggt och bra. Det får stå för dem.

Den här tjejen har precis sagt upp sig.

Det är ofta Luther och protestantismen som får bära hundhuvudet för besattheten kring produktivitet. Den som arbetar syndar inte, etc. Men att någon annan vet bättre vad man vill och mår bra av, att man inte ska uttrycka sina behov och allra helst inte ha några, att man måste rättfärdiga sin existens, och att man måste lida för att förtjäna något, det är ju också huvuden på hydran dålig självkänsla.

Tankegången gick typ att förtjäna pengar = göra sig förtjänt av pengar = måste lida för pengarna. Det finns ju ingen chans att känslan av att vara förtjänt av något skulle infinna sig annars. Menar du att man får ha ett jobb man inte hatar? Får man må bra? Förtjänar jag det?

Jobbet krävdes iallafall för att teckna första hyreskontraktet, som alltså gav mig en referens att visa åt nuvarande agenturen, och för att få tillgång till bidrag i UK, som jag i skrivande stund förlitar mig på för att hålla huvudet över ytan.

Var det värt fem månader av misär för att åstadkomma detta? Jajjamänsan, alla tider.

Ween represent. Samt halsduk i juli. #manchester

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s