De sålde bingolotter till Sveriges Bingolotto i bybutiken när jag gick i lågstadiet. Jag tror inte ens man kunde vinna något utanför Sverige, men man kunde iallafall spela med och pricka för Ivar sjuttiosex, sjua, sexa, och känna att man var del av något.
Inte heller kunde man ringa in och rösta på sin favorit i Sikta mot stjärnorna-finalerna, men man kunde stå med handflatorna mot fönstret och kolla på, och det var nog.
Ja, Sikta mot stjärnorna, denna nittiotalsinstitution med sin bombastiska vinjett, skriven och framförd av programledaren/totalproffset Lasse Holm. Formatet var inköpt från Nederländerna och producerades i ett antal europeiska länder. Stars in Their Eyes hette formatet i UK, där det började produceras redan 1990. Shoot for the Stars tycker jag hade varit bättre, men eh.
Programmet gick i Sveriges TV4 om fredagkvällarna och började kl. 20 i Sverige, vilket förstås blir kl. 21 i Finland, så för yngre barn blev det rätt sent att se programmet ända till slut. De tävlande genomgick en kort intervju, passerade genom en dörr, och dök därefter upp utklädda/-spökade till imitationsobjektet, som genom ett trollslag. Det var främst röstlikheten som räknades, men det är klart att ett visst mått ansiktsmimik och rörelsemönster ingick.
Vinnaren utsågs av en jury bestående av Ingela ”Pling” Forsman, Bengt Palmers, samt spjuvern Lasse Anrell (för övrigt den enda jag någonsin har näthatat, innan det var coolt dessutom, efter en kontroversiell krönika om VM i friidrott i Helsingfors 2005 – i efterhand kan jag tycka att mejlstormen var rätt löjlig, killen trollar ju bara, om något visar det väl snarast på finländarnas sköra självbild gentemot Sverige).
Nåväl. Finalen var alltid direktsänd, med tillhörande telefonslussröstning. Hela jävla telefonnätet i Sverige brakade för övrigt ihop under första finalröstningen år 1994. Sisådär 1,7 miljoner tittare per avsnitt hade skiten som mest, vilket blir typ var femte svensk vid det laget (om man ska tro tittarsiffrorna).
Det finns en hel del klipp från programmet på Youtube. Under programmets storhetstid var jag mellan fyra och tio år, har inte sett det sedan dess, så det var intressant att ta sig en titt.
Att ha en östasiatisk modell som underbar kvinna vid vatten till Bowies China Girl, en låt jag har svårt att tolka som annat än en låt om herska, samt en synnerligen obekymrad inställning till blackface, ja, det känns ju lite mossigt. Kan ändå garantera att det är många där ute som kan spåra några av sina tidigaste musikminnen till just detta program.
En bekant minns till exempel att han som åttaåring såg en man uppträda som John Lennon, och blev totalt begeistrad av detta. Orden till Imagine saknade förstås betydelse för ett barn, men det spelade ingen roll, känslan förmedlades med all önskvärd tydlighet ändå, och han minns det fortfarande som om det var igår.
Själv minns jag främst de artister som morsan misstyckte om. Di Leva var till exempel en flummare, En Vogue i lårhöga stövlar gick förstås inte hem, men starkast intryck gjorde nog ändå Cher, eller ska jag säga Caroline Jensen, som vann sitt program år 2000. Jag tyckte hon var skithäftig, men morsan var bestört över scenutstyrseln.
Skrattade fan när jag såg förinslaget till hennes framträdande i finalen, det är som att kolla in i en spegel när jag var sisådär aderton år. Rött hår: check. Pennsmala ögonbryn: check. Långhårig äkta man: check. Sarkasm: check. Teatraliskt självförtoende: check. Tjejen har en katt som heter Latex, liksom. Så här många män har jag, hahaha, alltså vad satan.
Blev nyfiken på om hon någonsin blev psykolog, så jag gjorde lite efterforskningar. Hennes liv chockade mig inte alls i sin oförutsägbarhet. Lägenhetsbrand, självrisk på sesådär tretusen euro med en månads betalningstid, strippa i Köpenhamn tills en tjej blev mördad, juridisk examen, skräcknovellförfattare… ja, blandad kompott. Numera heter hon Caroline Grimwalker, skriver böcker och lever familjeliv. Så kan det gå.
Just vid millennieskiftet försökte produktionen hotta upp konceptet lite genom att byta programledare och sätta ett beat på vinjetten. Agneta Sjödin fick ta över, och ledde alltså både Sikta mot stjärnorna och Småstjärnorna. Ja, just det, Småstjärnorna, i vuxen ålder i princip som att kolla på en högbudgetversion av en julfest där man har noll relation till någon av ungarna.
Säg den lycka som varar för evigt. Expedition Robinson sparkade in dokusåpedörren år 1997, sen var det Villa Medusa och Baren och Big Brother och allt vad det nu var.
Dansbandet Friends sattes ihop i serien Friends på turné typ 1999, Popstars stod för ett par kortlivade grupper 2001-2002, för att inte tala om Fame Factory som drog igång 2002. Plötsligt kändes det rätt jävla gammalmodigt att stå och försöka imitera Whitney Houston i tio lager brun-utan-sol och sopig peruk. Nu kunde ju lite vem som helst bli kändis över en natt.
Under det som blev den sista säsongen av Sikta mot stjärnorna ändrade man kameraarbetet och ljussättningen helt och hållet, vilket verkligen inte gjorde formatet en tjänst, samt introducerade nån sorts backstage-grej. I detta klipp förekommer Zübeyde Simsek och Emma Andersson, båda kända från Expedition Robinson, och det om något illustrerar väl att sagan var all.
Madrona Silvander 
