Bankkontor är kanske inte världens mest intressanta platser sådär allmänt, men idag var ett undantag.
Jag hade nyss kommit från en printshop där jag äntligen printade ut räntebidragsansökan till FPA. Signerade den och satte den i ett kuvert bestående av ett utochinvänt pappark från framsidan av en förpackning vinröda satinlakan och stansade sedan ihop hela skiten.
Tappade stansen två gånger, tjejen bakom disken skåda skitit, men inte lika hatiskt som när jag tömde ut alla mina småmynt för att betala £1.20 för en tvåsidig utskrift. Har inte råd med några extra card charges. Jag är 31 år gammal. Sån är jag.
Nåväl. For till banken för att byta namn i systemet, pass och adresstyrkande dokument i hand. Det var kö när kontoret öppnade vid 11:30. Berättar mitt ärende, blir visad till vänthörnan, passerar en buddhistmunk i senapsgul kåpa som står vid disken och jubar med jätkän bakom glaset.
Sitter och kör in tumnageln i pekfingertoppen och liksom gräver runt en smula, tillräckligt för att det ska göra lite småont. Det gör jag även om jag håller i en plastpåse, handtagen är alltid perforerade när jag väl kommer hem. Förstår masochister väldigt bra. Smärta är fantastiskt när det kommer till att hantera nervositet, tristess och obehag. Jag skulle gärna ha regelbunden kontakt med en vårdinstans, i brist på det blir det nagelspets för att släta över det sociala.
Får vänta ett rätt bra tag, och som smartphoneförströelsevägrare i dylika situationer blir det mycket people watching. En kille i helsvart med laserprecis fade och svindyra minimalistsneakers halar upp en sprängfylld Supreme-sportväska på disken och räcker vant över tre kuddstora paket med okänt innehåll. En så kallad julgran (elakt) tappar en tvåcentislösögonfrans. En av medarbetarna har så glansiga fransloafers att det bränner i näthinnan, men jag kan ändå inte titta bort.
Medan jag gräver runt får jag höra ett och annat från mötesrummet bredvid. Koppins väggar är av glas, med full insyn, och dörren står öppen för luftcirkulationens skull (coroney). En pakistansk kvinna med ytterst bestämd personlighet är upprörd eftersom en överföring om £38,000 i pakistanska rupier (sisådär 44000 €) inte har dykt upp i hemlandet på en månad. Bankkvinnan får inte en syl i vädret trots tappra försök.
Jag får syn på en geting som har letat sig in, och följer den förstås noggrant med blicken. Den surrar runt planlöst ett tag och testar därefter flyga in i koppin. Bankkvinnan utbrister ”watch out, a wasp!”, och den pakistanska kvinnan upphör med sin snacksalva, stiger upp, fångar irriterat getingen i handen, och stegar ut.
Mrs. Khan a savage, damn.
Madrona Silvander 