Heldag/kväll med A igår. Köpte lite indisk finger food från Lily’s Deli, både sött och salt, och gick till ockupationen vid Ryebank Fields. Kunde svära på att jag redan skrivit om det i bloggen, eller åtminstone postat några bilder, men hittade inget vid en sökning. Kollade in nya köket de hade byggt av lastpallar, på en eftermiddag enligt A, blev fan imponerad.
Trampade sen iväg till ett fält längre bort och slog oss ner vid en en. Är det där en en? Skrapade på ett skrovligt blågrått bär och tyckte det doftade gin. Tycker mig också känna igen formen från barnkorsord, tacksamt namn på den där jäveln.
Därefter in till stan för en open mic vid The Peer Hat. Tunt med folk får man väl säga. En tjej med illrött krulligt hår och långrandiga svartvita byxor spelade och sjöng om Barcelona, hon var rätt förtjusande. Själva föreståndaren för kvällen körde ett femtonminutersset av hög standard, intressanta ackordväxlingar.
Funderade på om jag skulle bryta av med fem minuter standup, men en Jarvis Cocker-lookalike började koppla i sina pedaler, så tänkte att jag kanske kör efteråt. Han visade sig vara amerikan och spelade instrumentalt gitarrplink med vågor av delay. Duden skojade rentav om musikens sövande natur innan han drog igång, vet inte hur han tyckte det var lämpligt att spela dylikt i mitten av en kväll. Timing, för fan.
Orkade inte stå och lyssna till sist, så vi for och kollade in Night and Day istället, men där spelade musiken sig själv, ingen människa stog bakom snurrorna. Lamt. Band on the Wall är fortfarande stängt för renovering, Matt and Phreds var stängt, så vi gick till the Gay Village istället.
Första kvällen på Manchester Pride = smockfullt på gatorna. Karar, karar, karar så långt ögat når, och strösslat med straighta tjejer som med 99.9 % sannolikhet är RuPaul’s Drag Race-fans. Tog en pint vid the Molly House, satt ignorerad på verandan omgedd av stående bögar, och insåg för första gången hur det måste kännas att vara straight kille på en utekväll. Din närvaro noteras en millisekund, därefter ingenting, utan att för den sakens skull vara avogt.
Letade oss därefter mot YES, satt på takterassen och filosoferade om bristen på flator, sedan franskisar från en chippy på Oxford Road. En man kom fram till oss när vi stod vid ett rödljus med våra styrofoam-lådor och frågade ”What two things will be left after World War III?”. A svarade ”cockroaches and Cher”, och först då såg jag att duden hade Cher på paitan.
Talade med honom en stund medan vi gick mot All Saints-parken för att förtära vår stärkelse. Han var i fyrtio-femtioårsåldern och beklagade bristen på mellanmänskliga möten med anledning av smartphones och allt det dära, irriterade sig på att pojkvännen alltid satt med dendär lilla jävla rektangeln i handen. Hear hear.
Orkade inte börja få tag i/betala för en Uber sen, så vi började traska hemåt vid 01:30-tiden. Behövde ett försiktigt och kravlöst steg tillbaks till ett uteliv som fortfarande inte är som vanligt.
Madrona Silvander 