Droney den djärva

Stressåt jag bensinstationsinköpt socker medan jag traskade mot ett främmande hus, i stånd att spela ett främmande rollspel, med fem andra människor (varav fyra är folk jag bara träffat några gånger)? Ja, det gjorde jag. Krävs det en snuttefilt för att komma över tröskeln så krävs det. Nu när jag har bekantat mig är det inga problem att göra om det, för nu kan jag föreställa mig skiten. Så funkar jag.

I själva verket gick jag i en matbutik jag inte gått i förr (!!!) på väg hem från apoteket i förmiddags. Kände mig rustad för det, säger undertecknad, som alltså har haft fjorton olika fasta adresser på sju olika orter i tre olika länder de senaste femton åren. Skriv en rad om du får den ekvationen att gå ihop.

Vinet är slut, spelet är slut, bananbrödet är inte slut. Än.

Hade förstås jättetrevligt när jag väl blev varm i kläderna (och kroppen). Lyckligtvis fick ingen i sällskapet för sig att fota. Sist det mitt i allt halades fram en kamera under ett trevande första besök (A:s nya hus + housemate) gick det såhär:

Ei näin.

Lilla nojhögen

Blir tydligen en omgång Troika! ikväll med D och några av hans vänner, obekant plats och rollspelstyp, men har träffat alla spelare minst en gång förr, så det är väl inget att noja över såhär tolv timmar innan. Snarare är det ju lovande att jag blev inbjuden. Jo, jag försöker lugna mig själv, och nä, det tycks inte riktigt funka.

Innan dess har jag ett telefonsamtal med jobbcoachen. Ska fan bli skönt när allt sånt här återgår till fysiska möten, så man får mer än bara rösten att gå på. Låter väl som en rätt bra grej att bli klassad som self-employed egentligen, åtminstone ser det snyggare ut på formulär. Jo, jag försöker lugna mig själv, och nä, det tycks inte riktigt funka.

Skulle helt bra kunna gräva igenom resten av nojhögen, medan järnet är varmt. Morsan som ringer imorgon. Faktumet att min mens är sen. Artikeln jag håller på att skriva. Om de kommer lyckas få rätt namn på vaccinpasset. Pengar, alltid pengar. Men någonstans måste man ändå leva efter devisen noja icke över idag, vad du kan noja över imorgon.


Ja, och så kommer GB hit i övermorgon, fredag. Haha, när fan träffades vi sist? December? Minns att det blev bråttom eftersom NL stängde gränsen till UK mitt i allt, på en söndag, så han fick febrilt boka flyg till Tyskland genast på morgonen. Vi tappade ett helt dygn av tre, och det var givetvis ett stort antiklimax.

När jag ännu bodde i NL träffades vi sisådär 2±1 gånger i månaden, så pandemin medförde ju en rätt drastisk nedskärning. Han stannar iallafall tre nätter, vilket torde vara tillräckligt för att hitta en gemensam våglängd igen. Jo, jag försöker lugna mig själv, och tamefan, det tycks funka.

Tvetydigt

Barndomshemmet figurerade inatt. Föräldrarna hade lämnat över ansvaret till mig utan att jag visste om det, och var arga över att det hade förfallit. Därefter markbränder som kom närmare, ingen trodde att de skulle nå ända till oss, men det gjorde de förstås, med påföljande kalabalik och blixtsnabba prioriteringar kring vad som ska räddas.

Samtidigt drömde jag också att jag blev impopulär bland barnen i lågstadieskolan, men ändå stolt stod med händerna bakom ryggen och lät dem kasta en hybrid mellan småsten och en syltliknande substans på mig, oberörd.

Antar det rör sig om undermedvetet slam som har rörts upp på sistone. Skrev ett brev och läste in det ett par dagar efter skamartilleriet, har inte talat med morsan sedan dess, men hon ringer tydligen på torsdag. Ser inte fram emot det.

Glada måndagar: Skottväst

Det blev en späckad helg. Drygt tio timmar i bil totalt, 830 km. Jag får inte köra T:s bil på grund av något försäkringsjox, plus att jag är livrädd för att köra på ”fel” sida, de dras ju alltjämt med vänstertrafik. Att vi inte tröttnade på varann och pratade ledigt om allt möjligt skit hela vägen ser jag som ett gott tecken.

I fredags styrde vi alltså kosan mot Carlisle, en stad i Cumbria, nära skotska gränsen. Trefilig motorväg största delen av sträckan, desktop wallpaper-klass på de dramatiska kullarna som omgärdar M6. Telefonkameran fick förstås inget djup i bilden över huvud taget, det var dödfött att försöka föreviga skiten.

I Carlisle försåg vi oss med vatten, bröd, hummus, konserver, tandborstar, tandkräm, vin och öl vid ASDA (som jag som bekant inte litar på, men låt gå). Svängde också in till Halfords och skaffade ett stormkök. Med detta ansåg vi oss redo att ta oss an den skotska vildmarken. Kan du lista ut vad vi glömde?

Det bar av till Galloway Forest Park, 774 kvadratkilometer vildmark. Vi hade typ två timmar kvar innan mörkrets inbrott, så det blev att hitta en passlig plats att slå upp tältet så fort som möjligt. Hittade en trevlig liten stig nerför en brant, sumpmark nästan, men tillräckligt fast för att slå upp ett tält på ett ställe som såg nedtrampat ut. Hittade en kvarglömd peg = någon hade redan tältat där, och med det var saken biff.

Sisådär en minut efter ankomst blir vi sannerligen påminda om vad vi glömde. Insektsspray. Knotten fick snabbt nys om vår närvaro, det kändes typ som opiatklåda i fejset, lika irriterande. Vi fick ändå upp tältet utan större besvär, jag har använt det så många gånger att processen är optimerad. Därefter var det äntligen dags för mat. Vi hade klarat oss på två vegan sausage rolls från Greggs i Swinton hela dagen, och middagen blev alltså konservsoppa med bröd, tillagad på eldfast mark. Klart man knäppte en öl också.

Vittus spurgu satan.

Vi var rätt trötta efter färden, och jag blev lite emotional över själva tältet. Det införskaffades till psytrancefestivalen Psy-Fi år 2015. Minns hur jag och exet stövlade in på en outdoors-butik nära Utrecht Centraal och tog ett av de sista tälten de hade. Jag gjorde precis samma sak året innan, men ensam, eftersom jag flyttade till NL ett helt år tidigare.

Tåget skulle just gå till festaren, två timmar till Leeuwarden. Det var sista helgen i augusti, campingsäsongen var alltså över, så tältet slumpades bort för -50 %. Det är vackert, ett tvåpersonerstält med farstu, mönstrat i blått och orange, med tillhörande liggunderlag i samma utförande. Eller human coasters, som jag kallar dem, hade länge inget ord för dem på engelska. Sleeping mats tydligen. Pyttsan. Min point är att det har skett en hel del inom tältets väggar sedan 2015, och jag har hållit fast vid det trots flytt till annat land. Det är vilsamt att se hur duken leker i vinden.

Grät faktiskt en skvätt, men pratade igenom det med T, som var ytterst förstående. Slutligen gick vi tillbaks till bilen för att ta vara på resterna av mitt skumvin och borsta tänderna. Det var då vi märkte det. Stjärnhimlen. Alltså voi vittu.

Bild: Nån jävel med bra kamera/VisitScotland.

Det var som om någon hade strött socker på en dammig svart sammetsduk. Så många. Såg två stjärnskott, för i helvete. Det ”dammiga” måste ju ha varit Vintergatan. Polstjärnan gnistrade. Stod och stirrade ett riktigt bra tag i den kompakta tystnaden. Området finns faktiskt på en lista över ställen som har minst så kallad light pollution, detta enligt föreningen International Dark Sky Association.

Hade ingen aning om att jag saknade tystnad. Så jävla skönt att vara mitt ute i ingenstans med varm mat i magen och lägga sig och sova till gransus och ett ensligt fågelskri under stjärnorna. Kolsvart.


Det var rätt klafsigt på morgonen, men tältet höll torrt. Jag hade gummistövlar, T hade oförklarligt nog sina vanliga röda Converse (och ett par jumppatossor som såg ut som något ens kompis morsa hade på sig när hon for på lenkki typ 1996). Det gick åt många par sockor må jag säga. Själv fick jag användning för en så kallad she-wee, typ en glorifierad följsam tratt som gör att man kan pissa stående även som fittbärare. Funkade hur bra som helst. Tack A!

Bra business.

På morgonen tog vi ner tältet och fick för oss att kolla lite sevärdheter och skit, så vi stack en sväng till Glenluce, känt för Glenluce Abbey, ett cistercienskloster. GPS-kvinnan påpekade hjälpsamt att Glenluce Abbey är closed. Tja, klostret grundades 1192 och övergavs kring reformationen, sisådär 1560, så man kan lugnt säga att det är stängt.

Det finns folk som går igång på sånt här.

Hon menade givetvis att det är stängt för besökare, men skoj. Såg en dude med motorsåg som stod på en gaffeltruck (heter det så?) och kapade ner kvistar längs med vägen medan en kaveri körde. Det var ganska badass. Fota förstås int, kom igen.

Åt lite hummusbröd och fortsatte till Stranraer, en liten stad längs med skotska västkusten. Typ tiotusen invånare. Känns som varje stad kring den storleken ser likadan ut i Skottland/Nordengland. Låga tvåvåningshus och ingen grönska, vilket gör att städerna känns jävligt skumma på sommaren. Typ som om det är kulisser och bara omålat trä där bakom.

Det går tydligen en färja till Belfast från Stranraer, men så långt orkade vi inte sträcka oss. Tog en promenix längs med stranden istället och köpte myggmedel vid Morrisons. Skottland har fortfarande masktvång, i England är det mer eller mindre frivilligt, reflexen sitter i ändå. Medlet hade ett såntdär antistöld-märke, frågade en assistent om den kommer pipa vid utgång, han svarade ”noo, it shouldnae”. Mysfaktor = 100 %.

Det var något med strandpromenaden som väckte en djävulsk lust i mig att synda. Jag skulle banne mig ha glass. Lyckligtvis fanns det en bondgård vid namn Cream o’ Galloway en timme bort, så vi styrde kosan dit. Det visade sig vara rätt populärt, en stor operation var det. Jag tog tre bollar i strut (living on the edge), peppermint, honeycomb, rum & raisin tror jag det var. T tog double chocolate, orange chocolate och luxury vanilla. Högkvalitetsglass. Eftermälet påminde mig dock om att synden straffar sig själv.

Vid det laget hade vi ett antal valmöjligheter. Vi kunde tillbringa en till natt ute i ingenstans, eller rentav åka in till Dunfries och sova en natt på vandrarhem. Kolla in nattlivet, det var ändå lördag. Jag beslöt ändå att ett mellanting är bäst: betala en slant för att tälta på ett ställe med tillgång till sanitetsutrymmen. En natt i total obygd räckte för mig.

Således for vi genom Borgue, ett till litet jävla skotskt pittoreskt samhälle, till Barmagachan Farm. ”Barmaga-chan” låter som ett epitet från ett hypotetiskt finlandssvenskt /b/, i stil med Cracky-chan (den länken sved), typ någon excentriker som alltid uppträder barmagad, men det var en bondgård med fält så långt ögat kunde nå.

Det visade sig att någon i familjen hade kommit på den smarta idén att hyra ut ett litet fält som campingplats. Problemet var bara att det var mulet och blåste kallt, och bromsarna svärmade runt bilen, attraherade av all boskap. Inga vessor, bara ett fält. Nej tack. En av bönderna kom med bil och hade en femminuterskonversation med T, vilket lockade fram skotten i honom tillräckligt för ett par ”aye”, och det var trevligt.

Vi styrde kosan mot Kirkconnel Hall Hotel i Ecclefechan istället. Närmare engelska gränsen, kortare sträcka att köra hem på morgonen. De hade en fin plätt campinggräs i anslutning till byggnaden. Fast, torr, välskött mark, toalett trettio meter bort, inga grannar, perfekt. Man hörde motorvägens sus, vilket jag var van med från Eccles, och ett tågspår låg bakom buskaget. Vi brydde oss inte ett skit om någondera.

Det kändes lite som att vara i Broken Sword (1996) när föreståndaren kom gående med sin käpp. Interiören var något i hästväg.

Vi sov ju dock inte i själva hotellet, utan gick bara in för att betala för vår plätt. Vad ljuvligt det var med perfekt mark. Jag lagade té med vaniljsojamjölk medelst stormköket, fy fan vad gott. Konstaterade att Morrisons soppa suttar jämfört med ASDA, milsvid skillnad för samma pris. En scoutgeting rekognoserade tältet noggrant och blev väldigt intresserad av mitt vin, vilket var en drivkraft att dricka upp skiten.

Vi drack och spelade kort tidigare på kvällen, riktigt mysigt. Jag får alltid hjärtklappning av att spela fusk, så vi började med öppna kort-varianten som jag inte minns vad den heter, sedan lite hold’em, och först sen fusk. T kände till det under namnet ”bullshit”, men började säga ”fusk” istället, eftersom det är ett roligt ord. Det var skönt att ha en natt helt för oss själva. Inga distraktioner, snacka om quality time.

Hemvägen innefattade bara två timmar till Manchester, praktiskt och bra. Stannade i Carlisle för att tanka, annars var det raka vägen. Lyssnade på ett intressant program på radion, de talade om The Day Today (1994), ett brittiskt humorprogram som drev med nyhetsformat. Chris Morris, Armando Iannucci, givetvis Steve Coogan, eller ska jag säga Alan Partridge. Good shit.

Ganska trött i skrivande stund, men behövde nog en sån här halvimproviserad rundtur. Behöver också ett par dagar helt för mig själv vid det här laget. *eremit*