Månad: september 2021

Piss off, Biscoff!

Fick ta hem ett överblivet paket Lotus Biscoff från sessionen igår. Lotus Biscoff är det samma som Lotus Speculoos, men S-ordet ser väl för konstigt utrikiskt ut för den engelskspråkiga världen, medan Biscoff låter sexigt utrikiskt, trots att det är en portmanteau av orden biscuit och coffee. Utmärkt marknadsföring.

Du vet, de här belgiska jävlarna.

Åt förstås hela paketet till frukost, once a binger, always a binger. När jag skulle slänga bevismaterialet föll ögonen på orden ”The original caramelised biscuit”. Jasså, sedan 1932 var det, va? Original?! LÖGN!

I Norden kanske folk mest äter LU Bastogne, vilket är typ samma sak, bara större och trevligt ojämnt räfflade:

I love a brand of biscuits (Lu Bastogne) and want to make a pastry stout with them. When should I add them?: Homebrewing
Stenade sockerkomaminnen från ett decennium sen.

Men näe du, inte ens Bastogne-kakor, döpta efter en småstad i Belgien, kan göra anspråk på att vara originalet. Det är fan inte ens belgarna som är the real OG’s i sammanhanget. Låt mig introducera: holländsk speculaas!

Förekommer ofta som dylika block i storleksordningen vuxen hand, bara att bryta av och doppa i kaffet. Kring Sinterklaas förekommer också mer traditionella former, typ pepparkaksgubbar av helgonet Nikolaus (AKA Saint Nicholas, AKA Santa Claus).

Förutom karamelliserat socker och kanel innefattar äkta speculaas även muskotnöt, ingefära, kardemumma, kryddnejlika och vitpeppar, ibland anis och pomeransskal, en betydligt mer komplex smakupplevelse. Nederländerna hade tillgång till relativt billiga kryddor från sina kolonier, i Belgien var de däremot svindyra, och speculoos utvecklades som en billigare motsvarighet.

nootskaat en foelie
Now that’s the real gucci shit.

Jag hann äta en hel del speculaasbrokken under mina fem år i NL. För tre år sen skrev jag rentav en låt om skiten:


Some go out in a blaze of glory
I would prefer something slightly less gory
When it’s my time to go, I know what I must do
I’ll go to Amsterdam to bid the world adieu

I’ll be face down in the waters of the IJ
They’ll finally notice when I float on by
The ferry from the station to NDSM
Fish me out the murky depths, sigh, and then

Investigate my blood in order to devise
Just what led to my untimely demise
Won’t find any cocaine, no MDMA, nay
Drug panels all negative yet, lifeless I lay

What really did me in
Is the deadliest of sins
Sloth, pride, lust & co.
Don’t have a thing on gluttony

One-way ticket to Amsterdam
In times of Sinterklaas
Kilograms of crunch I’ll cram
Death by speculaas

Original caramelised biscuit, my ass. Att differentiera en klen kopia från därpåföljande klena kopior är nästan lika tragiskt som att skriva ett blogginlägg om saken. Oroa dig inte, ska se till att lyfta fram ett oefterhärmligt belgiskt original imorgon.

Insatser

Det sägs att man inte ska jämföra sig med andra. Ändå finns det få saker folk tycks älska lika mycket som att jämföra sig med andra.

Det finns väl en oundviklig dimension i det, hur fan ska man veta vilken sorts person man är om det inte finns något att jämföra med, men det kan också urarta i värdering i en annars neutral referensram. Avundsjuka. Mindervärdeskomplex. Känslan av att vara en felande länk i en kedja.

Har väntat fyra månader på autismdiagnosmötet, och imorgon smäller det. Nojar över att jag kommer maskera ofrivilligt av ren obekvämhet med situationen som vanligt, och att de ska tycka näe, du fungerar för bra för diagnos, inte är det något avvikande med dig. Vi vet inte varför du har så svårt att anpassa dig till samhället, autism är det inte iallafall. Skärp dig för fan, hur gammal är du nu igen?.

Det kommer de givetvis inte säga. Vad fan, har man jobbat med den här skiten sedan 80-talet vet man nog hur det ser ut när spergs maskerar av nervositet, att anta att det skulle flyga under radarn är antingen att underskatta ett proffs eller att överskatta sin egen förmåga, oklädsamt värre.

Dessutom är det inte som att det egentligen spelar någon roll. Det är inte ett kriterium för att fortsätta lyfta universal credit. Vill inte ha diagnos till pappers för att slippa undan något, snarare… ja, någon sorts bekräftelse? Ett konstaterande av läget, så här är det, detta och detta kan göras för att du inte fortsättningsvis ska dunka skallen mot samma vägg.

I själva verket har jag möte med en new enterprise allowance-rådgivare på torsdag. Hen kommer föreslå ett lån, och jag kommer säga ja, det är jag villig att ta. Lockar tanken på ännu mer skulder, nä, kommer jag sitta desto djupare i skiten om det inte går vägen, ja, kommer det betyda en helt ny lease on life om det går vägen, ja. Vad vore livet utan dramatik.

Foliemåndag: Hatt framom herska

Under slutet av 00-talet fanns det en man som kallade sig Koko Kintyre. Han bloggade på bröderna Schulmans kortlivade humorsida 1000apor.se under namnet Stureplans Vackraste (sedermera med egen .se-domän, någon sorts parodi på finest.se).

Minns iallafall att han gjorde en Spotify-playlist kring temat ”du har dragit ladd i två dagar och det är elva på morgonen och du är så slutkörd att du inte kan göra annat än gråta, gråta, gråta medan en kvinna som var modell nån gång på 70-talet sitter bredvid i soffan med bara din skjorta på sig och försöker trösta”.

Idag ska jag alltså snacka lite om öppningslåten, och duden som vissa tror vill vara en hund eller en dörr (och som är fullständigt oförmögen att låtsas sjunga i en mick, till förmån för att dansa ärligt och fult).

Vissa tycker detta är köra bil på natten-musik, det tycker inte jag. För mig är det nordisk sommarkväll mot mitten av juli, typ sex-sju på kvällen. Sommaren är mätt, däst, det är ljummet och solen står lågt. Så här kändes det att ha tråkigt, gå över grusplanen på gården och kasta långa skuggor i det gyllene, drömma sig bort.

Med ett namn som Ian Brown och en bakgrund som sångare i Madchester-bandet The Stone Roses skulle man kunna tro att han var förtjust i att röka brown sugar från folie, men nä nä nä serru, han påstår sig ha hållit sig borta från Class A’s (”I didn’t even start smoking weed until I was 22″). Dags att utfärda medalj hör jag.

Ian Brown: Stone Roses singer 'alienates fans' with controversial anti-lockdown song and Twitter outburst | The Independent
Välbehållen är han allt, den jäveln.

Näe, han sällar sig snarast till foliehattlaget. Jätkän fick en låt borttagen från Spotify förra året, Little Seed Big Tree, med odödliga rader som masonic lockdown in your hometown, get behind your doors for the new world order, 5G radiation beamed to Earth from space by satellites, they plan to chip us all to have complete control… hela baletten, alltså. Yikes. Vad hände, Ian?

Ishkurs rundtur i ljuv musik

Om någon påbörjar ett arbete med ett projekt år 2006 och man därefter inte hör något på ett år är det sannolikt att skiten aldrig kommer se dagens ljus. Om det efter tio år plötsligt kommer en uppdatering att nu, nu är det nära, men åren fortsättningsvis går, ja, då kanske man rentav blir arg över den falska förhoppningen.

Om det på nyårsafton 2017 kommer ett meddelande om att släppet är ett faktum inom kort, men man hinner riva av alla kalenderblad daterade 2018 utan att projektet släpps, ja, då orkar folk nog inte ens skämta om det längre.

Det var helt enkelt inte många som trodde att Ishkur’s Guide to Electronic Music 3.0 skulle bli en grej, men lo and behold, den sjuttonde augusti 2019 var den plötsligt där med sina 11 000+ låtklipp indelade i 160+ genres. För att inte tala om 160 000+ ord informativt snark.

It’s a jungle out there.

Här finns hela tidslinjen över elektronisk musik: från tekniskt skickliga 50-talsingenjörer som inte förstår sig på musik, via kompositörer som förstår sig på musik men inte tekniken, till datakidsen som förstår sig på tekniken men inte har en aning om hur fan man skriver en låt. Klickar man på en ljusgrön plöp kommer genrens infotext upp samtidigt som spellistan shufflar exempel från olika årtal. Man kan också jobba neråt och gå igenom musik från olika genres som släpptes samma år.

Version 2.5 (ovan) var en visserligen expansiv grej i Flash, men inte på långa vägar lika gedigen. Nemesis visade den åt mig kring 2005, och vi ägnade ett antal timmar åt att klicka runt med jämna mellanrum. Kombinationen perfekt loopande samples + tidvis lol-värdiga beskrivningar var beroendeframkallande, och underhållningsvärdet i att guiden inte på något sätt försökte vara objektiv fick oss att återvända gång på gång. Den kunde inte vara mer av Ishkurs guide om han så skulle ställa sig och pissa på den.

Mannen själv är kanadensare från Vancouver, gissningsvis född 1979 ±2 år, och hade ett tag en hemsida som helt enkelt gick under namnet ishkur.com, inte minst känd för sina rave captions kring millennieskiftet:

Funny cuz it’s true.

I princip kan man säga att IGEM 3.0 är släkt med Musicmap, ett projekt av en belgisk arkitekt. Stilen på den sistnämndas infotexter gjorde mig dock nipprig efter två meningar, och maken till svårnavigerat interface har jag inte sett på år och dar. Det krävs väl en gammal nordamerikansk rejvare slash datanörd för att få jobbet gjort. Eftersom du nyss har läst detta antar jag att du har tid att skvalpa runt lite.