Sonic Boomers

Sitter på Megabussen till Birmingham med en sjutton tums tegelsten till gaminglaptop från 2014 i famnen och tethrar mobildata från telen för att skriva färdigt detta inlägg. Framtiden och forntiden samtidigt.

Det var iallafall najs att va ut igår. Gick till ALDI för att köpa en flaska bubbel och ett par Newkie Browns (samt sea salt & lime tortillachips). En öppen svart sopsäck stod på trappan, kastade en blick och såg åtminstone en hi vis-väst inuti.

En dude jag nog sett förr en eller två gånger stod på hörnet och sa att det var hans, och att han väntar på att bli hämtad, jag var på bra humör och sa ett glatt that’s fine i farten. Fick en spontan komplimang om min hårfärg av en tjej när jag började närma mig butiken, jag svarade thank you! it’s fake!.

Väl vid busshållplatsen stod jag och vankade ett tag innan ögonen föll på en Stagecoach Dayrider-biljett som någon hade fäst mellan tidtabellramen och glaset. Jovisst var den giltig fredag 3/9/2021. Blev glad över detta fynd som besparade mig £5, och undrade genast varför jag själv inte håksat göra dylikt när jag vet med mig att jag är klar med bussen för dagen.

Hoppade av en hållplats senare än nödvändigt specifikt för att gå nerför Oxford Road och insupa lite förkvällsatmosfär, klockan började närma sig åtta. Köpte ett paket tobak (Marlboro Gold, GB:s historiska favorit) med mål att infiltrera ett gäng rökare. Det är ju för fan en magisk social lubrikant.

Frågade vakten utanför YES var jag skulle fimpa, han visade mig en grop i asfalten precis bakom knuten och sa att den verkar bli tömd vartefter. Bra tips. Frågade också bartendern vilken deras billigaste pint är, och fick svaret Amstel. På typ alla event jag for på i NL kostade det bara en token, medan vatten var 1½ eller rentav 2. Det har givetvis bälgats en del plaststop med den ölen under fem års tid.

Förbandet var en dude som jag inte riktigt fick någon emotionell reaktion till, han stod nu och skapade ganska menlösa svepande ackordföljder och spelade lite gitarr med en loop station ovanpå, meh. Orkade igenom typ halva setet innan jag började tala med folk istället. Skulle säga att 80 % av folket var 40-50+. Mycket boomers, en del Gen X-are, strösslat med millennials och zoomers. Ett par pappa-son-par.

Pratade med en hel del folk, tvåsiffrigt antal, vissa i grupper om 3-5 pers, vissa i par, vissa ensamma. Träffade bland annat en man i femtioårsåldern som har ett acid-band, en kille som startat en podcast och undergroundtidning, samt två åldrade liverpoolbor som sa att Spacemen 3 var deras tonår i ett nötskal. De började förstås räkna upp alla legendariska keikkor de var på, och jag var mäkta avis.

De var förstås mina (sena) tonår också, fast jag är född typ när de upplöstes. För mig var de ytterst verkliga. Jag visste ju att musiken var gammal, men i min värld existerade de samtidigt som mig i den form som för evigt fångats på skiva. Den ena mannen kavlade upp ärmen och visade en tatuering av SP3-pyramiden, givetvis gjord i yngre år. Föreställde mig hur han såg ut för trettio år sen, med en mopp hår, nu var han skallig och rynkig. Alltid lika tragiskt. Är fortfarande tillräckligt ung för att tänka thank god it’ll never happen to me.

Köpte därefter en paita vid merch-ståndet. Det hade jag verkligen inte råd med, men vad fan. Har redan en Spiritualized-paita och en Spacemen 3-paita, millimeterrättvisa nu. Take my money! Älskar dig, din jävel, klart du ska ha nå av mina cash så du kan chilla och paya dina räkningar där i Portugal.

Jag avundas annars folk som har haft en känsla av att de har kunnat göra det de vill från början. Pete Kember, alias Sonic Boom, är en sån. Tänk att ha vågat gå på art college. Det leder ju inte till något ”riktigt” jobb. Ska man inte använda sina begåvningar till att tjäna mänskligheten som typ forskare?

Är det inte slöseri att befinna sig på högeränden av normalfördelningskurvan och göra konst istället, för att man känner för det? Det är den där jävla känslan av att behöva rättfärdiga sin existens och vara nyttig och produktiv som spökar igen, fan vet hur många fula trynen den bor i, men de visar sig hela tiden. Stick och brinn.

Gick iallafall fram till scenen och satte mig helt sonica (trololo) ner på golvet. Jag är en lat jävel som inte orkar stå om inte musiken är dansant, vilket Sonic Boom inte riktigt är. Där kommer han till sist, lång och gänglig, sätter sig ner vid bordet på scen. Just Imagine rullar igång, och jag börjar gråta inom sisådär 30 sekunder.

Studerar honom noggrant. Han har randiga sockor igen, denna gång en grålila-svartrandig strumpa på högerfoten och en orange-svartrandig strumpa på vänsterfoten. Han har uppgraderat sin vape till en något mer beefy modell.

Studerar mönstret i hur hans fötter och ben skakar, och inser att arpeggiona och dronesen verkar gå genom hans underkropp. Under de låtar som är mer löst strukturerade är han stilla. Det verkar finnas en stark fysisk komponent i hur han processerar musik, det är som att han håller ihop helheten med benen rent konkret när han framför låtar med många lager. Känner hur fördämningar brister i mitt inre, det känns som att jag får utlopp för något jag har gått och kånkat på ett tag utan att kännas vid det.

I can see light bend, I can see returns and sends. Hur känns det att trippa om man är Pete Kember, som har ägnat 40 år av sitt liv åt att göra (synth)musik? Invecklade och vackra väggbonader vävda med ömhet och en vilja som inte kan kväsas. Han har kört sitt eget race från början, utstrålar en självklarhet, alltid gjort. Vet inte om mannen är kapabel till att känna tvivel.

Känner plötsligt en stark kärlek till denna åldrade man och hans insjunkna horsarkinder, trettio år på metadon, öppen med sina substanseskapader, inte feg som en svensk kändis (aldrig testat/prövade en gång men inget för mig är de enda godtagbara svaren oavsett hur verkligheten ser ut). Han har gett mig så mycket. Jag är ung, vill bära facklan så länge jag själv orkar. Ett par decennier. Behöver en gitarrist.

Efter keikkan stegade jag iväg mot Night & Day för att se vad som var på gång där. Hade svårt att glömma en underskön kille som väntade på en pizzaslice, borde ha hållit fast vid den konversationen lite längre. Intalade mig att jag kommer se honom igen nån gång.

När jag gick genom utkanten av the Gay Village såg jag en dragqueen i en klänning som bestod helt av illgröna fjädrar. Hon sa något åt mig, minns inte vad, och erbjöd mig en franskis (som jag åt, nom). Typ 200 meter senare dyker någon upp bakifrån och knackar mig på axeln.

Det visar sig vara mannen som hade lämnat sin påse på trappan till mitt hus tidigare på dagen. Han heter Ali och bor precis i närheten. Detta var tredje gången han såg mig på en dag, tydligen var han på samma buss som mig också, så han kände att han måste säga hej. Javisst hade han koll precis på var jag satt och var jag klev av. Lite småcreepy ändå.

Vi snackar om psytrance och syra, han gör mig sällskap när jag går mot Northern Quarter. Frågar om jag är goth, jag skrattar och säger att man nog kunde säga det för femton år sen. Nu börjar komplimangerna. Jag förtydligar ryggradsmässigt att jag har pojkvän, leker normie för att slippa situationen, han frågar varför jag är ute ensam isåfall, jag säger att jag är på väg till honom i Birmingham imorgon (idag). Då backar han lite. Det vore jävligt om han visar sig vara påstridig med tanke på att han vet var jag bor. Får se.

Han följer iallafall inte med in till Night & Day. Det är nån sorts… karibisk/latin afro-kväll musikmässigt, fine by me, Dricker en pint och läser Metro i godan ro, sedan dans i en 30-45 minuter. Lite tunnsått med folk, ingen på dansgolvet, men kände för att röra på mig. För tio år sen dansade jag aldrig, jobbade dock bort rädslan med tiden. Nu dansar jag fast nykter. Tog bussen hem kring halv ett, lagade fyllechokladbollar, sen i säng. Bra fredag.