Sommaren 2016 var jag och senaste exet på semester i Finland. Han hade bott i NL ett år, jag två.
En fin julidag beslöt vi oss för att fara till en småbåtshamn och använda grillplatsen där. Sagt och gjort. Sojakorv, ketchup, senap, potatissallad, gurksallad, bröd och limsa packades ner hastigt och lustigt, sen hoppade vi in i exets metallicblågröna 90-talsvolvo.
Det var knappt någon där när vi kom dit. Perfekt. Typ bara en äldre herreman som sakteliga spatserade med händerna bakom ryggen. Fram och tillbaka, ut och kolla bryggan, ner till stranden, ut till udden, stå och kolla en stund, tillbaks.
Vi försöker få upp eld ett tag, 10-15 minuter kanske. Veden är torr, men det blåser rätt ordentligt. Håller nästan på att ge upp när jag plötsligt ser att gubben styr stegen mot vårt håll. Jaahas, tänker jag, nu kommer gåbbin och ska gör narr av ”stassboan” för att di int får opp ieldin. Blodet rusar till kinderna.
Han visar sig vara finskspråkig. Både jag och exet har lämnat landet inte endast för att slippa finskan, men faktumet att vi gör det i NL är en fet bonus. I egenskap av kvinna + mer kompetent i finska språket blir det förstås jag som motvilligt får ta det sociala.
Mumlar korta, undvikande svar på gubbens försök till småprat, i den mån jag förmår tolka vad han säger. Undviker ögonkontakt, inväntar gliringen och erbjudandet att visa hur det ska gå till any second now. Är frestad att försöka förmedla att både jag och exet minsann är från landet och en massa defensivt skit på förhand, men blir osäker på en grammatikalisk bagatell och håller käften.
Gubben tycks fatta vinken, vänder om och lämnar oss. Jag stirrar efter honom i några sekunder, förstår inte riktigt vad som händer. Var jag nyss korthuggen och snarstucken för säkerhets skull, i övertygelsen att han var ute efter att förlöjliga och tillrättavisa? Var det min egna jävla osäkerhet som nyss fick mig att avvisa en gammal man, garanterat ensam så satans, som bara ville ha en pratstund?
Lyckades få upp eld kort därefter, men det blev en skamsen korvgrillningssession. Själväcklet var totalt.
Tycker synd om 26-åringen i fråga så här fem år senare. Hon hade erfarenhet av att andra försökt förminska henne närhelst tillfälle visat sig, oavsett hur obetydligt sammanhang, och detta hade till sist blivit ett antagande med därtillhörande försvarsreaktion. Tycker också det är sorgligt att hon sitter där och straffar sig själv för att ha reagerat på ett fullt naturligt sätt med detta i åtanke.
Man måste inte ens vara inställsam mot finska gubbar som kommer och vill prata när man själv bara vill sitta ifred och grilla med sin 24-årige pojkvän en vacker julidag under den korta tid man är i Finland. Gubben har själv varit i den åldern, nog vet han hur det är. Inte grät han sig till sömns över att vi inte var pratsamma den kvällen, inte skulle han komma ihåg oss efter en vecka, så att tortera sig själv över detta fem år senare är befängt.
Häshtäg progress.
Madrona Silvander 