Gick till ALDI idag med -£11.63 på kontot och £2.32 i plånboken. Lade min sedvanliga sojamjölk (£0.55 styck) i korgen, sedan de mest basic av basic tortillachips på det, med tillhörande salsa. Blev lite kris när prislappen på pastan saknades. Är vanligtvis en potatistjej, men tänkte att det var dags att variera sig lite.
Som tur är blev det £2.18, och jag sa ”oh, good, I can actually afford that”. Kassören skrattade, jag sa ”worst thing is, I’m not even joking”. Mer hjärtligt och medkännande skratt. Älskar britternas mörka humor, så jävla befriande.
När jag gick till butiken var det strålande solsken, beslöt mig därför för att gå i endast linne med en tunn, oknäppt skjorta ovanpå. Femton minuter senare vällde regnet ner. Häshtäg Mänchestör. Hade inget emot det egentligen, fick åtminstone håret tvättat. Det har jag inte lyckats med på…… tre veckor. Hoppsan.
Det jag egentligen vill prata om är det jag lyssnade på under exkursionen.
Till saken hör att jag växte upp framför MTV. Då menar jag alltså 1993 och framåt. Har därmed spergig encyklopedisk kunskap om det som sändes på kanalen fram tills sisådär 2005, när jag slutade högstadiet och flyttade hemifrån. Till saken hör också att jag gick in i puberteten jävligt tidigt, hade bröstutveckling vid sju års ålder, mens vid åtta års ålder. I dagsläget skulle man antagligen överväga behandling med hormonblockerare, men nåja.
Intresserade mig således för tonåringarnas värld på allvar väldigt tidigt. Det fanns en Armani-parfymreklam på MTV med Massive Attack-låten Angel i bakgrunden, och jag kunde inte bärga mig. Ville också vara tonåring och hångla med någon jag träffat i ett chattrum till Massive Attack, ju.
Som en konsekvens är jag fortfarande svag för en viss sorts house och trance från åren kring millennieskiftet. Klassiker från långt tidigare än så också, givetvis, men ja. Jag var så jävla avundsjuk på tonåringar och unga vuxna som kunde fara till Ibiza på festival med <brittisk accent> BASEMENT JAXX! ROGER SANCHEZ! GROOVE ARMADA! DELERIUM! som de gjorde reklam för på min älskade musiktelevision, men åtta-elva år och fast på den österbottniska landsbygden var man alltjämt, satan, satan.
På tal om barn gjorde Robert Miles (RIP) låten Children och skapade därmed en hel genre med vänsterhanden: dream trance. Du har garanterat hört låten även om du inte känner igen namnet, pianoplönket är så distinkt. Fan, rentav Mel C från Spice Girls fame gjorde en trancelåt, I Turn to You. Sawtooth-leads och off-beat bass stabs, drömmiga pads. Gravallvarlig låt musikmässigt, trots batikfärgad topp och beachiga blonderade waves. Sen har vi ju Désenchantée, Mylene Farmer-covern med den blonda belgiska MILF:en Kate Ryan under en konstigt metalliskt isblå himmel. Ah, color correction.
Men Madrona, det är ju bara en massa eurotrash med ostiga 90-talssynthar, nu har du nog på dig nostalgiglasögonen!
Jo, men vänta bara, nu kommer tunga artilleriet.
Två låtar som väcker känslor som egentligen inte ens är mina, och har gjort sedan jag hörde dem första gången 2001 respektive 1999.
Men Madrona, nog är de helt najs låtar, men inte vet jag nu om det var såå speciellt?
Att musik är känsla är ju en grej, men viss musik sveper bort skynket till något expansivt och abstrakt som närmast är en plats. För mig är det oftast elektronisk musik som lyckas med detta konststycke. Nu snackar vi den typ av trance som aldrig nådde MTV, låtar på 7-20+ minuter, där man genast finner sig fastspänd i en farkost på väg till ett mål med förvissningen att vyn kommer ta andan ur en när man väl kommer uppför branten.
De senaste två dagarna har jag upplevt något av en tillbakagång till sammanbiten långsinthet/förbittring – engelskans resentment säger egentligen bättre vad det är – vad beträffar vissa händelser i det förflutna, och personerna som var inblandade. Igår duckduckgo:ade jag do I have to keep in touch with my family i hopp om att hitta advice columns som tar upp detta. Är inte stolt över det. Det var mörkt.
Inte längre. Tårarna började trilla. Såg bitterheten för vad den är, och vad som står att finna bakom. Förlöst. Vill du veta hur ecstacy känns? Bra hörlurar och låten ovan så är du i gränslandet.
Madrona Silvander 