Måndagen den 6:e januari 2020 dömdes 36-åringen Reynhard Sinaga till minst trettio års fängelse för att under två och ett halvt års tid ha drogat och våldtagit hundratals heterosexuella män i sin lägenhet i centrala Manchester.
Övergreppen filmades, polisen hittade 3.6 TB (3600 GB) med videomaterial. Domaren ville egentligen döma Sinaga till livstids fängelse utan benådningsmöjlighet, men en dylik dom hade inte tidigare fallit i ett mål som inte involverade mord, så hon dömde konservativt.
Bankirsonen Sinaga kom till UK från Indonesien som studerande år 2007, då 24 år gammal. Vid gripandet tio år senare var han fortfarande studerande, ett sätt att klamra sig fast vid landet. Han var en välkänd partyprisse inom Manchesters gayscen på Canal Street, en finlemmad och glad social butterfly som beskrevs som naiv och ”square” – han växte upp i en katolsk familj, och var fortsatt aktiv inom en kyrka i Manchester.
Vännerna antog att han möjligen var sexarbetare eller hade en förmögen äldre man som sugar daddy eftersom han aldrig tycktes jobba, men det var den bokstavliga farsgubben hemma i Indonesien som stod för såväl terminsavgifter som uppehälle under alla år.
Sinaga inledde sin kampanj utanför nattklubbarna Factory och Fifth i början av år 2015. Båda är främst poppis bland universitetsstuderande. Han blev expert på att identifera unga män i åldrarna 18-24 som antingen var för fulla för att komma in, hade blivit utkastade, tappat bort vännerna, eller annars var i en utsatt position.
Han erbad dem antingen ett ställe att sova ruset av sig, som en sann barmhärtig samarit, eller ett ställe att fortsätta festen. Väl inom lägenhetens väggar erbjöd han dem ”vatten” om personen var på gränsen till att slockna, om de fortfarande var i partymode erbjöd han dem en drink. I båda fallen var vätskan spetsad, antagligen med det som i folkmun kallas knockout-droppar.
Man kunde aldrig fastställa vilken substans han använde sig av, men Sinaga skröt med sina erövringar i en WhatsApp-grupp, där han påstod sig ha ett secret poison som omvänder straighta killar. Ett av offren indikerade att vattnet smakade ”salt”, och GHB förekommer oftast som just NaGHB. En vanlig drog inom chemsex-scenen i gayvärlden, då använd i mindre doser och under samtycke, lätt att få tag på.
Morgonen den 2:a juni 2017 gick det slutligen galet. Den 18-åriga kille som Sinaga våldförde sig på vaknade och började helt sonika spöa skiten ur honom, för att därefter ringa 999. Sinaga fördes till sjukhus med misstänkt hjärnblödning, tonåringen greps för misshandel.
Polisen konstaterade dock att Sinaga betedde sig konstigt på ett sätt som inte kunde kopplas till misshandeln. Han vägrade först uppge PIN-koden till sin iPhone, och försökte sno telefonen ur konstapelns hand efter att motvilligt ha uppgett rätt kod. Utöver filmerna hittades även troféer i form av telefoner, klockor, bankkort och körkort som Sinaga hade behållit för att minnas sina offer, i värsta seriemördarstil.
Fyrtioåtta av offren gick med på att vittna i fyra separata rättegångar. Sinaga själv kallade det Fifty Shades of Grey type stuff och insisterade att det fanns samtycke, att offren var bicurious och i själva verket raggade up honom, men att det fortsättningsvis är svårt att erkänna detta öppet på grund av internalised homophobia. Han vidhöll att alla män ville hjälpa honom förverkliga sina fantasier, att ha sex med sovande personer.
Försvaret hade svårt att hitta en övertygande vinkel, men hävdade att offren bara låtsades sova. Med en ocean av videomaterial var det mäkta svårt att få det att flyga. Eftersom man inte kan samtycka till sex som medvetslös enligt lagen var det upp till jurymedlemmarna att bedöma huruvida de filmade offren sov eller inte, och att de därmed tvingades titta spelade givetvis Sinaga i händerna.
Merparten av offren mindes inte ett skit från kvällen, och hade därmed ingen aning om att de hade blivit våldtagna förrän polisen kontaktade dem. Många mindes fortfarande Sinaga som en hjälpsam medmänniska, den chocken kan inte ha varit att leka med. Reaktionerna på sanningen var förståeligt nog mångahanda, från total förnekelse till självmordsförsök och allt däremellan.
Offren erbjöds krishjälp, bland annat av välgörenhetsorganisationen Survivors, som specifikt stöder män som utsatts för sexualbrott. Eftersom sexuella övergrepp gentemot män fortfarande är tabu att prata om blev många ändå ensamma med sina tankar.
Vissa av offren är deprimerade, har ångest, undviker folkmassor, har hoppat av skolan eller slutat jobba, andra säger att de vägrar låta övergreppet definiera dem. Ingen kan säga åt någon annan hur man ”ska” reagera på att ha blivit utsatt för ett bestialiskt brott. Fallet är unikt i landets historia.
Madrona Silvander 