Det har knappast gått någon förbi att jag älskar finlandismer. Det påtar mig något otroligt att undvika ord som är unika för finlandssvenskan till förmån för rikssvenska motsvarigheter som aldrig känns lika naturliga. Klart att man ska främja kommunikation och undvika missförstånd i den mån det är möjligt, men ensidigheten i det hela är ju tarvlig. Det är alltid finlandssvenskan som ska anpassa sig, och därmed basta.
Vi ska alltså muka anpassa oss till svenskan i ett land där man som vareviga jääääävla finlandssvensk kan intyga får VAD BRA SVENSKA DU PRATAR eller HAR DU BOTT I SVERIGE? eller ALLTID TYCKT DET ÄR CHARMIGT MED FINSK BRYTNING i fejset när man öppnar munnen, ett land där en förskräckligt stor andel människor har svårt att ens förstå skillnaden på en finne, finländare, finlandssvensk, sverigefinne och på att tala svenska som finländare med eller utan brytning. Är det detta lands svenska vi till varje pris ska förhålla oss till?
Det är ju dock inte svenskarna som specifikt motarbetar finlandismer. De rikssvenskar som jobbar med språkfrågor skulle nog inte slippa undan med något mer precist än att det är bra att hålla sig till rikssvenska i bred kommunikation, vilket även gäller skåningar och norrlänningar och gotlänningar och så vidare. Att ett land med tio millar skulle säga åt en minoritet på sisådär trehuntti tusen (för svenska läsare: TREHUNDRA TUSEN) att undvika sina språkliga särdrag i Sverige, nja, det hade inte riktigt flugit, va.
Nej, det är våra egna språkvårdare som sitter på svenska avdelningen vid Forskningsinstitutet för de inhemska språken och universitetens språkgranskare som synar din kandi, nej förlåt, får inte alienera rikssvenskarna här, C-uppsats, eller gradu, nej förlåt, E-uppsats, som rekommenderar att man så långt som möjligt lämnar bort finlandismer – alltså förhåller sig till rikssvenskan – närhelst man ska skriva ett mer officiellt dokument.
”Inte förbjuder vi någon från att använda finlandismer”, säger de finlandssvenska språkvårdarna, ”men det kan vara bra att vara uppmärksam på dem, så att man förstår i vilka sammanhang de kan användas, och i vilka sammanhang de antagligen inte kommer förstås”. Så långt är jag med, men följden av ensidigheten blir ju jävligt skum.
Är jag i Sverige och står och väntar innanför ingången för att vi enligt meddelandet ska träffas i aulan är det mitt fel för att jag inte fattat att det i Sverige betyder festsal. De har ju inget ansvar att anpassa sig till mig. Skriver jag åt en rikssvensk på besök i Finland att vi ska träffas i aulan och hen står vid dörren till en låst festsal istället för i vestibulen (vem i helvete säger så?) är det också mitt fel, eftersom jag inte har haft vett att anpassa mitt språk. Vad satan.
Skriver jag att byggnaden är mycket kännspak och lätt att hitta framgår det ur kontexten vad det handlar om. Skriver jag att jag har valt att lämna bort (jättää pois) animaliska produkter som vegan ska man vara ordentligt bakom flötet för att inte fatta i kontexten. I båda fallen har jag inte bara varit sann mot mitt eget språk, jag har kommunicerat tydligt och dessutom lärt läsaren något: så här kan man säga i Finland.
I Svenska akademiens ordlista (SAOL) finns ett antal finlandssvenska ord märkta finl., prov., eller rentav fisv. vard. Det är den svenska avdelningen vid Forskningsinstitutet för de inhemska språken i Finland som ger underlag för att lägga till eller stryka finlandssvenska ord i SAOL, åtminstone tycks det ha varit så vad beträffar de senaste upplagorna. Mjo, de vet väl bättre hur läget ser ut än man gör på rikssvenskt håll, makes sense.
Inför arbetet med den trettonde upplagan ansåg den finlandssvenska språkvården bland annat att följande ord skulle strykas, eftersom de avråder från att använda dem:
funktionär i betydelsen ’tjänsteman’
gruppera i betydelsen ’välja körfil’
halare (overall, blåställ)
lediganslå (utlysa, ledigförklara)
nivåkorsning (plankorsning)
simstrand (badstrand)
tobak i betydelsen ’cigarett’
Artikelförfattaren Mikael Reuter skriver vidare: ”Vi kan inte så lätt uppmana dagispersonalen att be barnen ta på sig overallen om de kan visa på att halare är ett accepterat ord i SAOL (‘godkänt av Svenska Akademien’ som en del säger).”
När jag läste det trodde jag fan att jag skulle smälla av. Att stryka vedertagna finlandismer från SAOL för att de räknas som direktöversättningar från finskan eller det redan finns ett ”mer korrekt” rikssvenskt ord tjänar enligt mig inte våra syften alls, det är det sista vi borde göra.
På Helsingfors universitets hemsida kan man läsa om några farliga finlandismer som bör undvikas. Språkvårdaren Charlotta af Hällström-Reijonen börjar och avslutar denna intervju med att svenskan lever under tryck från finskan i Finland och att vi talar god svenska med tanke på hur stor press från finskan vi har.
Inte inflytande, inte nära inpå, nej, tryck och press. Smaka på det. Finlandismerna, hur ”farliga” de än är, speglar givetvis vardagen i ett land där den absoluta majoriteten talar finska. Detta medför direktöversättningar och finskinspirerade konstruktioner. För mig fullt naturligt. Är jag en förrädare nu?
Blev även introducerad till konceptet språkplanering. Språk är så jävla viktigt, innan nån fiffikus (för svenska läsare: FIFFIG PERSON) hittar på telepati är det vårt viktigaste kommunikationsverktyg. Tanken på en instans som aktivt försöker styra språkbruket i en viss riktning är fan creepy. Det blir olustigt genast man börjar blanda in konceptet ”renhet”, vilket för övrigt är Svenska Akademiens uttryckliga mission statement, ”arbeta uppå Svenska Språkets (sic) renhet, styrka och höghet”. Eurgh.
af Hällström-Reijonen medger lyckligtvis att finlandismbeståndet som helhet verkar ha förblivit stabilt de senaste hundra åren, iallafall enligt de mätmetoder hon använt sig av, och står även för det ängsligaste stycket jag läst på ett tag: ”I sammanhanget bör nämnas att modern finlandssvensk språkvård naturligtvis arbetar med mycket annat än att motarbeta finlandismer, och därmed ska detta alltså inte ses som en utvärdering av all den verksamhet den finlandssvenska språkvården sysslat med.”
Då klickar det. Aj jaa (för svenska läsare: AHAA), språkvård är helt enkelt viltvård utan bössor. Man följer med beståndet, tillåter viss förökning, det är ju trevligt med diversitet så länge de håller sig på sin kant. Några måste vi skjuta av för att förhindra (kultur)krockar, så är det bara. Språket ska tuktas.
Finlandssvenskan får helt enkelt inte avvika för mycket från rikssvenskan, detta som överlevnadsstrategi förespråkad av nån jätkä som var lektor i svenska vid uni i Hesa i en herrans massa år kring sekelskiftet och gav ut boken Finlandssvenska år 1917. Skitintressant egentligen, ska se till att förkovra mig (s. 103-104).
Jag är ju i allra största grad lekman. När jag läser runt i arkivet på sprakbruk.fi tycker jag mig ofta skönja en tydlig distinktion mellan språkvårdare/forskare och oss vanliga dödliga. Följande ingress är talande: ”Ordboken Ordklok. Svenska ords släktskap och ursprung fungerar trots sin lättillgängliga populariserade utformning också som en uppdatering av forskningsläget.”
Haha, trots var det ja. Inte beröm för gediget arbete i ett utförande som är lätt för en bredare grupp att ta till sig, utan ja, alltså, boken är ju inte skriven på vårt fina, invecklade akademiska språk som vi annars använder oss av för att inge förtroende åt varandra, men den är någorlunda legitim ändå.
Ponera att du träffar en schweizare som talar italienska (~8 % av befolkningen). Tycker du det är rimligt att hen gladeligen kan använda sina specialord och tysk-/franskinspirerade konstruktioner med en annan från samma minoritet, men i övriga fall bör förhålla sig till den italienska som talas i Italien?
Eller tycker du att det är klart som korvspad att de ska spela i samma liga men på egna villkor, det är ju i praktiken olika varianter av samma språk? Säljer personen sin själ åt djävulen och säkrar minoritetens undergång om hen inte putsar bort alla tysk-/franskinspirerade aspekter från sin italienska?
Skillnaden mellan finlandssvenskan och regionala tungomål i Sverige är att svenskarna är väl förtrogna med regionerna inom landets gränser och nu doftade det JÄTTEGOTT av typ potatis-purjolökssoppa plötsligt, det kom en waft från fönstret, men ja, min poäng är att okunskapen om finlandssvenskhet är stor i vårt västra grannland, och att stympa vårt språk och prata deras kommer inte ändra på det. Byri på svensk? Byri på finlandssvensk.
Tycks fan ha gått och blivit lite redpilled kring den finlandssvenska språkvården. Det medför antagligen att jag läser som fan läser bibeln, krävs nog lite nyans här. Är man språkvårdare, språkgranskare, översättare eller insatt sådär annars bara (för svenska läsare: I STÖRSTA ALLMÄNHET), finlandssvensk, rikssvensk, finsk, får man hemskt gärna ta kontakt om man känner sig manad att påpeka vad jag har fått om bakfoten (antagligen ett och annat), och så följer jag upp det.
Avslutar med ett stycke ur Limmys självbiografi. Han är en skotsk komiker + vacker själ, främst känd för sketchkomediserien Limmy’s Show! (2009), som jag älskar så jävla mycket. Första säsongen sändes endast på BBC Scotland, men inför andra säsongen blev han inbjuden till ett möte i London för att diskutera huruvida serien skulle sändas i hela UK eller inte.
Skottland har samma befolkningsmängd som Finland, kring 5,5 miljoner, vilket är mer än Wales och Nordirland kombinerat, men bara en tiondel av Englands ~56 miljoner. Det var alltså en hel del som stod på spel.
‘Now, I have to ask you, and please forgive me if this is offensive in any way. I showed your series to some of the people on the floor here to see what they thought, and for some of them, due to your dialect and your accent – and again, forgive me if this is offensive – but due to that, some of the words and punchlines went over their head. Just some wordings they weren’t familiar with.
Afterwards, they were able to work out what had been said, but timing is important in comedy, as you know, so they missed the joke at the crucial time. I suppose I’m saying this because I’m wondering how you feel about that.‘
I thought about how to answer it, because I didn’t want to fuck things up. But I said to her:
‘Well, I get what you’re saying. I don’t find it offensive. If they can’t understand some of my words, then they can’t understand them, they’re unfamiliar with them, I get that.
But the reason they’re unfamiliar with them is because, well, they don’t hear people like me on the telly. They only hear people like themselves, or they might hear somebody from a region in northern England.
I’m familiar with all those accents, and familiar with certain words and phrases, like ”Come ‘ed” in Brookside, or even Fair dinkum in Neighbours. Neighbours is Australian.
It can’t be right that I know words and phrases from the other side of the world, but words and phrases from another UK nation are an issue. I know the Glaswegian dialect is a bit harder to crack, but I think the solution is to have more accents and dialects on the telly, rather than fewer.‘
[…] Except that’s not what I said.
It’s what I wish I’d said.
When she asked how I felt about my accent, what I really said was, ‘I see, I see. Well, I mean, there are ways to maybe, I don’t know, tone down the dialect a bit. Ways to tone it down without it looking like I’m speaking all properly.’
I sold my soul.
Because when I got back home, I got told a while later that the second series wouldn’t be going out UK-wide. I don’t know why.
So not only did I sell my soul, but I sold it for fuck all.
Madrona Silvander 
En reaktion till “Leve finlandismerna!”