Var i riktigt god tid vid flygplatsen på grund av coronatest förstås och midterm holidays + Halloween weekend, tänkte att det kunde vara rusning. Slog ihjäl tiden genom att testa allt möjligt vid flygplatsens MAC counter. Parfymvärlden har varit stagnant ett ganska bra tag, tog bara en vända via typ Tom Ford och Guerlain, inget annat intresserade riktigt. Flankers på flankers på flankers, gäsp. Fnös åt skyltarna som insisterade att DUTY FREE IS BACK för alla som reser ut ur UK, det gör fan inte Brexit mer skoj, asså.

Femtiofem minuter tog det att förflytta sig från nordvästengland till lågländerna denna gång, som att flyga från huvudstadsregionen till kustösterbotten. Barnfamiljer och chav-gäng på planet som vanligt. Är väl typ bara futispojkar från NL som skulle få för sig att besöka Manchester jämfört med intresset för Amsterdam i UK, liksom.

Kändes fuskigt att ställa sig i självservice-kön med EU-pass när alla UK-människor fick bilda en mänsklig tusenfoting (lel) i en lång, ringlande kö vid gränsen. Planet var fullbokat men vi var typ åtta holländare/dylikt som lojt stod och väntade på bagaget. Vi hann fan få vårt bagage innan de första britterna hade hunnit dyka upp.

Kan Schiphol utan och innan, skönt. Först på listan: schoolkrijtjes. Köper en tågbiljett i automaten på fem sekunder, vet precis vilka spår det är som gäller för att ta sig dit jag ska, vet vilka stationer som kommer däremellan, vet att när just den där graffitin börjar synas är det tre minuter kvar, vet vilken sida av Utrecht Centraal jag ska gå ut via, ingenting har förändrats (förutom förekomsten av ordet mondkapje och lite snälla skyltar med let op uw afstand och sånt). Det är så vilsamt med plattheten i landskapet.

Måste dock säga att NL är rena rama zenbuddhist-retreaten jämfört med UK. Detta säger jag trots att jag tog tåget med slutdestination Nijmegen via Amsterdam Zuid, Bijlmer ArenA och förstås Utrecht Centraal kl. 17:45 en vanlig jävla torsdag. Närmaste sättet jag kan beskriva det på är morsans beskrivningar av att komma till Sverige från Finland ännu på 70-talet.

Vad rent och ordnat och mysigt det är, tågen är sköna, matbutikerna dignar av välupplyst utbud. Alla människor är långa, smala och ser ut som om de stigit rakt ur en KappAhl-katalog. Kvinnorna har trenchcoats, kjol och smala, flickaktiga ben i skira strumpbyxor med kängor till, håret i tofs och minimalt med smink, kararna har skjorta, rock och mörka jeans.

Konstaterade ändå att jag är nöjd med valet att lämna NL som permanent tillhåll. Känslan av bubbla och avskärmning inträdde genast jag började höra holländska runtomkring mig, och då talar jag ändå språket. Det är ett trevligt ställe att återvända till ett tag för att vila upp sig, men just nu hör jag hemma i UK.

Sen har vi ju faktumet att jag skriver detta från ett hotell i Köln, tog 2.5 h med tåg. GB är stilig i lång yllerock och helsvart, han har någon sorts videosamtalmöte på sängen och knäppte en sockerfri Red Bull as we speak. Än är det fredageftermiddag, men den kommer övergå i en fredagkväll. Pirr.