Sevärt sammetsurium

The Velvet Underground (2021) - IMDb

Kollade dokumentären The Velvet Underground (2021) vid HOME häromdagen. Hade inte så stora förväntningar, skulle ha gått och sett den om det så var John Cale som snackar om altfiolstråkar i två timmar. Ja, särskilt då. Okej, skulle ha gått och sett den om det så var en konventionell talking heads-dokumentär (särskilt med Talking Heads). Okej, skulle ha gått och sett den om det så var fråga om en helt vanlig jävla dokumentär om bandet. Så var dock inte fallet, det är bara trailern som är är helt jävla missvisande som vanligt.

Dokumentären består snarast av ett sammelsurium experimentell filmkonst från 60-talets New York, drones, röster, arkivbilder, ljudupptagningar och demos, kronologisk utan att vara utstakad, eftertänksam men inte tillbakablickande över huvud taget. Hur fan lyckas man undvika ikonisering, romantisering och revisionism när subjektet – bandet – har stötts och blötts i decennier? Genom att placera tittaren mitt i smeten, as it happens.

Har lyssnat på debutalbumet (du vet, fanskapet med bananen) och White Light/White Heat (favoriten) en miljon gånger, men när jag hör trettio sekunder av European Son, eller för all del de objektivt sönderspelade Venus in Furs och Heroin i kontexten av dokumentären, ja, då låter de fan fräscha.

Jag hör det nya, för jag är där när det händer. Jag hör dem inte bara för första gången personligen, över femtio år musikhistoria suddas ut: ingen har hört det här förr. Varenda jävel gick ut ur salongen med något eget och obeskrivligt i bakfickan efteråt, motsatsen till guidad rundtur med bestämt narrativ. Hatten av. Sen är nationalskatten Jonathan Richman givetvis kronan på verket, skiten var sevärd redan för hans medverkan.

Eftersom Lou Reed gick ur tiden år 2013 får John Cale (äntligen) komma till tals på ett annat sätt, och det känns rättvist och roligt. Världen har i alla tider zoomat in på och idoliserat och trånat efter och fascinerats av rockguden/bad boyen Lou med sin brinnande sex appeal, men vi vet alla att nördarna vinner till slut.

Lou Reed and Andy Warhol, mid-1960s: OldSchoolCool
Två lejon.
John Cale
En sjuåring under dimissionskonserten från Kuula-institutet.

Såg dokumentären med A, som även påminde mig om vad som kan hända vid mötet mellan rikssvensk + aningslös journalist på 22 bast och snart 60-årig hårdkokt + avgudad new yorker. Med sarkastiskt sammantagen blick och 0.5 mm utdragen mungipa är Lou Reed oundvikligen katten som leker med musen, som i sin tur är för nervös för att tänka på annat än att klara sig igenom situationen, men Lou ser också till att undanta stackaren från sin väldokumenterade journalistavsky. Sött.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s