För några år sen kände jag en amerikan som hette… vi kan kalla honom Matt. De heter ju alltid något sånt, Matt, Ryan, Adam, David, Ben, Mason, Hunter, du vet. Han var från Pennsylvania, bodde i ett litet samhälle ”up the Delaware River from Philly”. Ett av mina absoluta favoritband (Ween, kanske du har noterat den bruna väggflaggan i bakgrunden) kommer från ett av dessa samhällen. Interest = piqued.
Jag blev snabbt väldigt förtjust i Matt, han var okonventionell, finurlig, intelligent, hade precis sånt där ostyrigt stoner/college kid-krull som jag av någon anledning tycker är oemotsåndligt, rökte ett gram om dagen, ytterst understimulerad och underutilized, levde istället det ljuva NEET-livet i ett vitt litet hus med plankorna på längden, som det alltid är, med mamsen och syster och morsans pojkvän. Verkligen inte en ovanlig situation.
Matts morsa var också en stoner. Hon ägnade en stor del av sina tonår och 20’s åt att följa efter bandet Grateful Dead vart än de än for när de turnerade. Tänk dig Heavy Metal Parking Lot (1986) fast med hippies, matstånd, tält, batikskjortor, handicrafts, syra, hundar, camper vans och allt satan, en spontan festival varje kväll. Givetvis ärvde Matt allt det där i rakt nedstigande led, killen var en levande encyklopedi of the Dead. Självklart blev jag en konvertit.
Typexempel, Bob Weir på rytmgitarr i ena kanalen, Jerry Garcia på leadgitarr i andra kanalen, Jerry sjunger men orden spelar ingen roll, så jävla stilig samspelthet mellan de båda och rytmsektionen, låten vecklar ut sig som en blomma, pianot strilar som pärlor över ett trägolv, voi vittu ändå, skulle kunna skriva en kandidatavhandling. De spelar oftast China Cat Sunflower och I Know You Rider i ett sjok, men på denna keikka (Paris, maj 1972) var det fan stars align.
Grateful Dead är Amerika för mig, vidsträckt, idealiserat och lysergiskt, att köra genom gyllene österbottniska fält men utsträckt över en hel jävla kontinent istället för en liten instängd remsa på kusten där de talar ett annat språk 10 km inåt landet. Frihet på en helt annan skala.
Madrona Silvander 
3 reaktioner till “Tacksam för de Döda”