Uträttat i Utrecht

Ljuvligt nog blev det en solig start på november i Utrecht igår.

alec.breunesse on Twitter: "@Ingeborgvraagt #Mariaplaats in #Utrecht is een  van de mooiste pleinen in Nederland. https://t.co/PS71RVG4Vn" / Twitter

Vet inte hur många gånger jag har sagt detta, men det är så lugnt, så lugnt. Trafiken är tyst, löven rasslar i vinden. Ynglingar med mittbena cyklar förbi med hörlurar på och ett självklart uttryck i ansiktet, instillat sedan barnsben. Ett gäng rågblonda tjejer som alla ser ut att heta Kaatje eller Roos eller Anke går förbi med varsin universitetsbrandad Dopper i sidofacket på ryggsäcken. Rika pensionärer på eftermiddagspromenad med sina 1-3 hundar. Deltidsarbetande lattemorsor som sitter och har det gezellig.

Sätter mig ner och röker en tobak utanför Academiegebouw, universitetets flådiga ceremonibyggnad bredvid domkyrkan. För tre år sen satt jag på samma plats med en solgul cylinder stickandes upp ur väskan och blängde på glada människor som höll i identiska solgula cylindrar. En efter en kom de ut och poserade på trappan, omgivna av familj och vänner. Jag hade hämtat ut tubjäveln från ett kansli tidigare samma dag.

Deadlinen för att boka dimissionen var två månader tidigare, visste att det inte var något jag ville alls. Kände noll stolthet, visste inte ens vad jag skulle göra med skiten som hade kostat så mycket tid, möda, pengar och uppoffringar att ro hem, var bara trött och arg och ledsen och bitter och rädd och sammanbiten och sorgefull och vilsen. Två timmar senare träffade jag J för första gången. Tror att omöjligheten i att släta över ett dylikt tillstånd var ett ganska bra lim sist och slutligen, för så här tre år senare är jag alltid välkommen i Utrecht. Så kan det gå.


Går fortfarande i egna spår från tre år tidigare och följer Oudegracht ner mot nummer 226, State of Mind. Utrechts bästa smartshop med råge, lägg på minnet. Då var jag på jakt efter någon sorts empati, men tjejen som råkade stå bakom disken vid tillfället verkade inte riktigt fatta. Inte för att det ingår i hennes arbetsbeskrivning att ta hand om en främlings ouppfyllda emotionella behov, sånt har folk väl bartendrar till, men jag hade hoppats på lite förståelse.

Denna gång var jag i betydligt bättre sinnelag. Strökollade på pipor och bongar och vaporizers och stäshboxar och palo santo och kristaller och träsmycken och meditationskuddar och yogamattor och väggflaggor och shamaniska instrument och vad för sorts hippiekräsä du än kan tänka dig samt en stor, fin, inbunden bok med titeln GOA: 20 Years of Psychedelic Trance, vilken jag hemskt gärna hade köpt om jag hade råd. Egentligen var jag ute efter kratom, inte rätt tillfälle för tryfflar denna gång.

Kände inte igen tjejen bakom disken, men vår pratstrund slutade med att hon bad om min kratomavhandling, så jag skickade den åt henne. Fyra år på nacken nu, men den håller. Flanerade därefter vidare och kände mig ytterst lätt i sinnet.

Oudegracht glittrar av hjärtans lust.
Cornelis Freisväijks vackraste i ett skyltfönster, känd i NL men inte den ikon han är i Sverige.
MYSBELYSNING! RENT GOLV! ABSURD MÄNGD GOLVYTA! AAAAHHH

Köpte middagsverk vid Albert Heijn på Twijnstraat. Det blev ingredienser till vad som i princip är peror å tjöte: potatis, morot, svamp, gul lök, färsk persilja, vegespäck. Lat brunsås på kokosmjölk och sojasås samt finhackad vitlök, gräslök och nå rändom örter inrört i margarin ovanpå potatisen till det. Perus veganiserad husman. Nom.

Vilken fröjd det var att botanisera i en AH igen annars. Så rent, så mycket utrymme, tre breda hyllor överkomligt prissatta köttsubstitut från golv till tak, tiotusen meter högkvalitativt färskbakt bröd. Lyx är att en matbutik har råd att vara framkomlig och inte klämmer in så många hyllor det bara går, kändes nästan syndigt med så mycket utrymme. Betalade kontant, alla even kijken och zestien, zeventien… achttien, alsjeblieft kom automatiskt, antar det finns en motsvarighet till muskelminne i det avseendet.

Molnen blåste in precis när jag blev färdig, traskade tillbaks parallellt med centralen och smällde i mig en hel påsa Katja Apekoppen, skumgodis som består av aphuvuden med salmiak och banansmak. Som e ska va.

Att flytta tiotals kilometer hemifrån som 15-åring var inget emot att flytta flera timmar bort till Åbo, långt bort från österbottnisk social kontroll, men Åbo var förstås inget emot Utrecht. Det var här världen öppnade sig. Det var också här jag blev sittande med jengabiten i handen och fick tänka om till sist. Mixed bag = starka känslor.

Har aldrig besökt en grav efter en begravning i hela mitt liv, men besöker gärna laddade platser för att reflektera och för skojs skull. Är trots allt en sentimental jävel. Månne jag skulle hinna fara via Delft på väg till Haag ikväll, ska äta middag med exet. Fun fun.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s