Har under de senaste tre dagarna upplevt en inzoomning av verkligheten som är mycket välkommen. Gick i parken i förmiddagssolen, kollade på ekorrar och sjöfåglar. Milt men friskt i luften. Träden har fortfarande gula eller orangea löv, ingen finsk atomvinter. Lyssnade på Ted och Kaj, men tänkte egentligen på konceptet förtal.
Läste nämligen kulturartikeln Är det fritt fram att förtala avliden på film? av Nils Funcke häromdagen. Egentligen en artikel om huruvida det är försvarbart att peka ut den avlidne Stig Engström som mannen som mördade Olof Palme, men det var ett allmänt citat som fastnade i huvudet: ”Alla har vi en önskan om och en rätt att åtnjuta ett gott namn och rykte även som döda”. Smakar på ordet äreminne och grimaserar inombords.
När jag först berättade om namnbytet för några månader sedan var reaktionen förvåning, men å andra sidan har jag haft flera nicknames under åren, så det smältes rätt fort. Mamma sa till sist att hon var rätt glad, att hon tyckte det var fint att jag hade valt efternamnet Silvander, hennes flicknamn. Problemet uppstod när det stod klart 1. vilken sorts liv jag lever och 2. att jag kommer att vara öppen kring mina värderingar med namn och bild.
Under min vistelse i Finland tydliggjordes det att detta är att dra namnet i smutsen. Jag har förstått att jag genom att leva ärligt och öppet upplevs förtala morfar, som alltså hade efternamnet Silvander. Han har varit död sedan år 1985, fem år innan jag föddes. Min mamma har inte hetat Silvander sedan hon gifte sig år 1975.
Det tydliggjordes att sättet jag lever på drar skam inte bara över dem båda, utan över alla som har efternamnet Silvander, och över alla som jag har släktband till, oavsett efternamn. I Österbotten vet man vem som är släkt med vem. Vidare vanärar jag mina morföräldrars minne i sinnet på alla som fortfarande kommer ihåg dem.
Låt mig därför anteckna det följande i protokollet:
Jag representerar inte släkten Silvander. Jag känner ingen som tillhör den.
Jag har inget att göra med dem. De har inget att göra med mig.
Min kärnfamilj tar avstånd från mina värderingar å det bestämdaste.
Jag flyttade ut vid femton års ålder och har minimerat kontakten sedan dess.
Om man anser att det jag håller på med är fel är det iallafall inte deras fel att jag är den jag är.
Jag representerar i sjävla verket inte polyamori, jag representerar inte femdomrelationer, jag representerar inte veganism, jag representerar inte psykoaktiva substanser, jag representerar inte autism, jag representerar inte finlandssvenskhet, jag representerar inte fibromyalgiker.
Jag drar lans för allt möjligt jag bryr mig om, men jag representerar inte ett skit, förutom Madrona.
Madrona Silvander 