Vet du vad, jag tycker du ska besöka Manchester. Är fem före att köpa en vittus selfie stick och vlogga som bevis på varför så är fallet, men det tar vi senare.
”Manchester” är dock ett förvirrande begrepp. Tittar man på en satellitkarta ser det ut såhär:
Till synes ett enhetligt centrum med klassisk spindelnätsstruktur: en liten, väldigt central ring, en snäppet större ring (nåja, båge) och slutligen M60 som omringar hela skiten, med satellitstäder som Oldham, Rochdale, Bury, Bolton och Stockport strax utanför.
I praktiken ser det dock ut så här:
Ojsan. Jag har bott drygt två år i Manchester, och under dessa två år har jag bott i Ladybarn (Manchester), Old Trafford (Trafford), Eccles (Salford) och nu Whalley Range (Manchester). Är det någon skillnad? Inte egentligen, men samtidigt så satans. Speciellt Salford har en väldigt egen identitet, men det får vi ta nästa vecka. It’s complicated.
Finnair flyger Helsingfors-Manchester på sisådär tre timmar, SAS flyger Arlanda-Manchester på två och en halv. Man kan också mellanlanda vid Schiphol, till exempel. Från Manchester Airport tar man sig lätt vidare med spårvagn, buss eller tåg (första gången jag landade tog jag genast tåget till York). Uber är förstås en grej också.
Man kan även ta sig till någon av Londons många flygplatser och ta tåget upp, tar två timmar, eller långfärdsbuss om man hellre betalar med tid. Man kan fan ta tåg från kontinenten om man så vill, färjan Rotterdam-Hull… använd fantasin vetja. UK är mer än södra England.
Tågmässigt är det bra att känna till att Manchester inte har någon centralstation. Det fanns en fram tills år 1969, och byggnaden finns i allra högsta grad kvar (se ovan), sedermera som konserthall -> mässcentrum -> fältsjukhus för covidpatienter, men det är parisiskt snitt som gäller med tågen. Inom den innersta ringen finns Manchester Victoria, Manchester Piccadilly (typ centrum), Manchester Oxford Road, Deansgate och Salford Central.
Spårvagnarna heter Metrolink, är trevligt gula och utstöter en mjuk tutning om någon raglar över spåren vid Piccadilly Gardens. Det finns långt värre ljud man skulle kunna höra innan man vaknar på sjukhuset (om alls), så det är ju trevligt att de har tänkt på det. Med sina nittionio hållplatser och hundra kilometer räls är systemet det mest utbredda av sitt slag i UK. Funkar med zoner, lätt att ta sig runt och checka in/ut vid stolparna med vanligt kontaktlöst bankkort om man så vill.
Bussarna däremot. Bussarna.
Ett sammelsurium av olika företag med sina egna biljettstrukturer. Enkelbiljetter är oftast just det, endast en resa, ingen tvåtimmarsmarginal eller så, och om du ska tvärs över stan någonstans dit spårvagnarna inte går kan det hända att den planerade rutten kräver tre separata biljetter. Det är vilda västern. Åtminstone försöker borgmästare Andy Burnham råda bot på det.
På hösten och vintern regnar det mycket, folks våta puffer jackets och paraplyer immar igen fönstren, ingen röst som utlyser hållplatserna, inga skärmar som listar hållplatserna, omöjligt att se vad hållplatsen du nyss kom till heter från fönstret i mörkret, svårt ens i fullt dagsljus, sitter man på övre däck är även det dödfött. På bekanta linjer utvecklar man förstås en magkänsla, folk tycks ofta följa med rutten på telens GPS i övrigt.
Det är något skralt med renodlade nattbussar, man kan hamna att gå ett tag från närmaste hållplats för att komma hem, men oftast är det en hel del studerande i samma sits i rörelse på helgerna. Det går utmärkt att slå följe med en liten grupp och prata om random skit för att slå ihjäl tiden och undvika att röra sig ensam. Alternativet är förstås att ta en Uber.
Nu ska jag dock använda mitt nyaktiverade busskort och lämna in kopior av diverse dokument till nya läkarstationen. Har äntligen förmått byta husläkare såhär ett halvår efter flytten från Salford till Manchester proper. Kvinnan som skickade mig på autismdiagnos sa att jag skulle vänta tills processen var klar, pappren damp in häromdagen. Nästa måndag: Salford.
Madrona Silvander 