Gott nytt år och allt det där. D, K och L har covid och därmed egen fest hemma, en annan sorts poz party kan man väl säga. Har du inte hört uttrycket förr rekommenderar jag en studieresa till Amsterdam, Berlin eller San Fransisco.
See you in twenty-twentytwo.
Tog kontakt med husläkaren angående högerhanden, det är tydligen nervus ulnaris som spökar. Ofta är detta på grund av att den hamnat i kläm vid armbågen, men jag har inga problem där, så han sa att det antagligen kommer från handleden.
Att riva upp påsar, skruva upp lock, skiva bröd och sånt är svårt just nu, den faktiska greppstyrkan är mycket svag. Kan ändå hålla i/skaka/svinga runt grejer, inga begränsningar i sådana rörelser. Fick remiss till en muskuloskeletal klinik, kommer ta ett antal veckor, tills dess har jag musen på vänster sida. Har också beställt en splint. Spelar ingen roll om jag får lov att lära mig rita med vänster hand, nu är det så här.
I övrigt började jag spela Icewind Dale: Enhanced Edition (2014) med T igår. Personligen tycker jag att originalets grafik och UI är sexigare, men så är man ju också en 30 year old boomer.
Partyt består av en half-orc barbarian (Bartok), human necromancer (Celia), elf dragon disciple (Darlana), halfling priest of Tempus (Subidubi), duergar thief (Nasdora), samt en half-elf fighter (Zom). Alla är något sorts evil alignment förutom halflingen, som är chaotic neutral och bryr sig skit. Merparten av porträtten hade jag redan i mappen som har överlevt på min hårddisk i två decennier nu. Vidhåller fortfarande att det nästan är roligare att skapa karaktärer än att spela dem.
Första Baldur’s Gate innefattar allt från klippig kust till uttorkad ödemark till lummiga ängar och djup skog, allt från småfolkets vardagsproblem till svepande storpolitiska intriger. En sandbox där väldigt lite är linjärt trots en lång, episk story som sträcker sig över ett par hundra timmar om man så vill.
Icewind Dale är mer av en utstakad kampanj, ställena på kartan uppenbarar sig först när du har ärende dit, ett i taget. Mer strid, mindre prat, mer tystnad överlag, en tydlig enslighet på ett sätt som Baldur’s Gate inte har. Den synnerligen glesbefolkade vintermiljön gör förstås sitt. Samtidigt befinner sig partyt ofta tre-fyra-fem levels deep i ett ställe där fara kan lura bakom varje hörn och det är låååångt tillbaks till civilisationen, men vilken lättnad det är att återvända dit. Antingen välbehållen eller nedtyngd av fallna kamraters utrustning.
IWD:EE kostar för närvarande 5,29 euro på GOG med sjuttio procents rea.
Kom hem till Manchester och ett väntande paket från Finland igår. Mm, Wienernougat. Blev förvånad när jag öppnade lådan:
Aj, aj, aj. Digitala artefakter och ojämn cutout, märks speciellt på fracken. Kolla skärpan i kanten av kartongen och de små vecken ovan, jämför suddigheten i illustrationen – typiskt tecken på en slarvigt gjord förstoring.
Hittade ett gammalt foto på en ask i JPEG-format:
Här är det bevisligen kompressionen i själva fotot på asken som är boven. Området runt dansarna är spräckligt och skumt, klassiska JPEG-artefakter, men kontrasten är bra, detaljrikedomen är intakt, damens axlar och klänningens rygg är inte konstigt sicksackiga, skuggorna är smooth som fan. Cutouten är enhetlig och drar inte uppmärksamhet till sig.
Det ser fan värre ut IRL, som om originalbilden körts genom en deep fryer. Vet inte vad det är som har hänt här. Borttappad originalfil? Fel version? Minskad förpackningsbudget? Fiverr-hafsjobb? PRAO-elev?
Vem ”får” kalla sig vegan? Var går gränsen?
I sidebaren på denna blogg radas det upp ett antal stämplar, men vegan är inte en av dem. Veganmat nämns som intresse i profilen och har en egen kategori, men det är inget som framkommer vid en första anblick. Detta är synnerligen medvetet.
När jag lagade julgodis åt T:s familj använde jag grädde till knäcken och vitchoklad med mjölk i till snöbollarna. Marsipankonfekten och ischokladen var vegansk. Smakade jag på alla slutprodukter oavsett? Jajjamänsan. Slank det ner lite mjölkchoklad också? Japp.
Det totala antalet veganska val under hela året ligger på höga nitti-nånting procent. Motsvarande andel hos en genomsnittlig allätare torde vara det omvända, ensiffrigt. Allätaren ”förstår dock inte bättre”, har polletten väl trillat ner är det en dödssynd att avvika från veganbanan. Är det allt eller inget som gäller blir det dock säkrast att inte göra ett skit.
The Guardian publicerade (relativt) nyligen en lång artikel vid namn Abuse, intimidation, death threats: the vicious backlash facing former vegans. Har sett det hända många gånger. Kalel, Raw Alignment, Rawvana, MadFit, Alex Jamieson… alla har de haft veganism som en central del av sitt brand och därefter bytt diet helt och hållet. Kan inte tänka mig ett bättre sätt att vara kontraproduktiv än facklor och högafflar.
När jag flyttade till Manchester förväntade jag mig att synfältet magiskt skulle förvandlas till gråskala och att Stone Roses skulle spela mjukt i bakgrunden 24/7. Riktigt så blev det inte. Är ändå en sucker för tidningsbilder från 70-80-talet, denna gång julshopping-edition.
I modern tid har Manchester fler hemlösa än invånarantalet i Vörå kommun. Eller Kristinestad. Eller Kimitoön. Eller Robertsfors i Sverige.
Den synligaste formen benämns sleeping rough, alltså att sova i portar, trappuppgångar, under broar etc. Resten är svårare att kvantifiera. Enligt välgörenhetsorganisationen Shelter UK är hemlöshet inte det samma som att helt sakna tak över huvudet, följande räknas också:
Enligt dessa kriterier räknas alltså utländska studerande som inte hittat ett rum att hyra och bor på vandrarhem som hemlösa. A bor i ett tältläger vid ett ockuperat fält av ideologiska skäl, check på squatting och poor conditions (vinter, råttor, ‘nuff said). Tror ändå inte att de skulle känna sig bekväma med påståendet att det går stor nöd på dem. Räknades själv som hemlös i flera månader, men det kändes inte så.
De första veckorna bodde jag hyresfritt i A:s rum i ett delat hus med agenturens vetskap, men började snart squatta ett outhyrt litet rum på övervåningen. Har noll skrupler angående detta, rummet var olåst och jag tog väl hand om det. Utrymde och städade rummet inför varje visning, men ingen var dum eller desperat nog att betala £400 för en skrubb möblerad med den billigaste IKEA-skiten du kan tänka dig, så jag bodde där i ett halvår fram tills lockdown 1.
Vi har alla våra hjärtefrågor. Vissa fokuserar på krigsveteraner, andra ledhundar för blinda, barn med cancer, djurskydd, flickors skolgång, vad det nu kan vara. Mina är skademinimering för drogbrukare och hemlöshet. Donerar därmed åt organisationer som erbjuder hemlösa verktyg för att förbättra sin situation, teach a man to fish och allt det där. Det är dock svårt att hjälpa någon som upplever att de inte förtjänar hjälp.
Jag tror stenhårt på att erkänna orättvisa odds i kombination med egenansvar, i min mening den gyllene medelvägen mellan offerkoftan och drakonisk skyll dig själv-mentalitet. Detta år har Mayor’s charity-kampanjen 1000 Beds for Christmas dragit in mer än trettio tusen pund. Manchesterborna har därmed kunnat erbjuda tak över huvudet åt folk som annars är utelämnade till gatan eller osäkra förhållanden under julhelgen, och det är fan guld värt.
Madrona Silvander 
