Vid någon point fick jag det här med tacksamhet om bakfoten.
Det har varit en hel del snack om gratitude journals och dylikt i ett rätt bra tag nu. Har alltid fått känslan att det känns… krystat. Det säger i sig ingenting, de allra flesta upplever väl sina första meditationsförsök/KBT-övningar/affirmations/vaföslaa som krystade pga. 1. ett identifierat behov 2. bristen på omedelbar respons.
Tacksamhet har för mig länge varit förknippat med skuld. Se till att uppskatta det här nu, din bortskämde jävel, varför mår du så dåligt när du har det så bra. I princip reductio ad tänk på barnen i Afrika. Varför mata skuldkänslorna genom att dagligen reflektera över hur bra man har det?
Kollar man upp söktermen gratitude i USA på Google Trends ser det ut såhär. Gissa tre gånger när topparna infaller.
Jepp, november. Thanksgiving. Richards röstskådis önskade mig Happy Canadian Thanksgiving! i oktober, där infaller högtiden andra måndagen i den tionde månaden. När jag gick på IB-linjen vid Övis i Vasa hade vi en kanadensisk IB-koordinator och därmed också thanksgivingfest, det var najs.
Egentligen kan man väl se det som jul utan allt blaj. Ingen presentstress, inget träd att hiva in, inga barnkörer, inga aggressiva bjällror, inget jävla jesusbarn, inga ironiska jultröjor, inget artighetsätande av köpisjulstjärnor, pynt optional, knytkalas är standard. En skön stund med god mat och folk man gillar. End of.
Vi har ju importerat så mycket från Tyskland (via Sverige), varför inte skördefest? Studentikosa Oktoberfest-grejer med tyrolerhattar och blonda flätperuker räknas inte.
Att vara tacksam är att uppskatta, att uppskatta är att värdera, och att värdera är en ren, positiv känsla. Älskar engelskans to prize, nästan lika mycket som to thrive, får små harmoniska kittlingar av dem. Tacksamhet kommer bevisligen i annan form än imperativ från ett strängt överhuvuds röst, och svaret är något helt annat än tack för att du låter mig existera på din nåder. Vad i hela helvete.
Tacksamhet är underbart själviskt. Tack, Droney, för att du skyddar dig själv, tack för att du är min bästa vän, tack för att du har vett nog att ställa ifrån dig nedärvd skam, tack för att du täcks vara riktigt omedgörlig gentemot de som inte respekterar dig.
Tack för att du inte tar beten som kastas i desperation av de som tappar mark, tack för att du inser vad du faktiskt rår över och vilka problem som inte är dina. Tack för att du rycker på axlarna och går vidare. Tack för att du förmår stöda folk som har det svårt utan att själv bli en martyr.
Madrona Silvander 