Att vägra frälsa

Fick tillfälle att tillämpa de avslutande raderna kort efter att jag skrev dem igår.

Styrde kosan mot en närliggande inredningsbutik i syfte att kolla på gardintyg, trevlig liten promenad i vintersolen. Hann gå knappt tvåhundra meter innan jag såg en kvinna som stod och väntade på trottoaren. Hon började prata med mig när jag var några meter bort, så jag pausade Filip och Fredrik och frågade vad det gäller.

Det visade sig att hennes telefon var död och att hon måste ringa sin partner. Frågade om hon typ hade glömt nycklarna, men nä, han skulle komma och hämta henne, och hon ville veta hur länge det skulle ta än. Gjorde en insight check och bedömde att hon inte var ute efter att sno min telefon – man ska vara ganska jävla desperat för att orka stjäla en begagnad Sony Xperia XA2. Mycket riktigt föreslog hon att jag ringer och sätter på speakerphone så hon kan prata.

Knappade in numret hon uppgav, ett vanligt brittiskt mobilnummer, han svarade efter två signaler. Hon sa något om att hon ringer från a friend’s phone, tonen i hennes röst var distinkt defensiv, och frågade how much longer. Mansrösten svarade two minutes. Detta var hon nöjd med, hon tackade mig så mycket och jag fortsatte gå mot inredningsbutiken, som visade sig ha öppet endast enligt tidsbokning. Inte riktigt vad jag var ute efter.

Det hade gått tio-femton minuter vid det här laget, och jag hoppades förstås att hon skulle vara borta när jag kom tillbaks, men där stod hon än, gråtfärdig. Jag frågade den retoriska frågan still not here? och hon hasplade ur sig he’s stood me up and I don’t have any money and I need to get back to Kiddie (Kidderminster, småstad med 55k invånare en halvtimmes bilfärd bort). Därefter frågade hon om hon kunde låna en femma till bussen.

Jag hade förstås ingen cash, vem fan har det nuförtiden. Frågade om hon hade någon annan hon kunde ringa alls, svar nej. Några vägarbetare i orange jobbade med att upprätta farthinder längre ner på gatan, i övrigt var det tunnsått med folk, men inte helt dött. Mina alternativ sträckte sig från att agera barmhärtig dörrmatta till att konstatera att jag redan ställt upp för henne och att det inte är mitt problem.

Till sist föreslog hon att jag ringer upp honom igen, vilket jag gick med på. Han svarade efter fyra signaler, hon upprepade samma fråga, han svarade med en konstaterande mening jag inte uppfattade, men hon nöjde sig med den. I hope he shows up, I really do sa jag och gick.


En tidigare inkarnation skulle ha känt grava skuldkänslor över detta, ältat och ältat och ältat att jag borde ha gjort mer. Nu konstaterade jag lugnt att en banköverföring inte skulle komma fram i tid och att jag ändå inte skulle ha varit bekväm med mitt namn på överföringen. Det räcker gott och väl att en främmande man har min nummer, liksom.

Utöver detta var det inte min plats att bjuda in henne, det är T:s lägenhet, inte min. En större trafikled med en massa små butiker löper i närheten, tror där finns en kyrka också. Det var inte som att hon stod i någon jävla avkrok sent på kvällen mitt i smällkalla vintern, det hade varit en annan grej.

Jag hjälpte henne i mån av möjlighet samtidigt som jag skyddade mig själv. Jag gjorde inte hennes problem till mitt. Visste när det hände att jag skulle skriva om det idag, men fortsatte inte tänka på henne och oroa mig över hennes öde.

Det spelar ingen roll om mannen var en allmän skitstövel till partner eller bara trött på henne, om han var hennes langare eller rentav hallick. Frågade inte. Det är inte min sak. Jag kan bara rädda mig själv, du kan bara rädda dig själv, hon kan bara rädda sig själv. Fy fan vad skönt att slippa dras med savior complex.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s