For på Divil’s Open Mic Night till The Peer Hat i NQ igår. Konstaterade att det skulle vara skäl att skapa en storytime-kategori på bloggen för att lätt hitta grejer att prata om, glömmer så fort annars. Sagt och gjort.
Bad A köpa en flaska gin eftersom jag fortfarande hade en stor flaska blandverk i kylen. Jag drack tillräckligt för att få lite skjuts, A drack typ samma mängd. Skillnaden låg i att A var på tom mage, väger två tredjedelar av min kroppsvikt och inte har vanan inne. Lyckades hasta iväg till bussen till sist, hann nippa nappa, tog en stor falafelrulle med hela baletten och åt på vägen, så jäääävla god.
En ung kille i Happy Mondays-paita spelade gitarr och sjöng när vi kom in, kanske tio-tolv pers på plats inklusive oss, värden, ljudteknikern och bartendern. Måndag i kalendern, snöblandat regn ute = låg turnout, men kvantitet är inget självändamål.
Värden frågade oss om vi tänkt uppträda. Jovars, svarade jag, men min kompis måste nog nyktra till lite först. Därför körde han ett eget set med tre låtar emellan, lika bra som förra gången jag var där. A gick och spydde frivilligt under tiden. Synd på god falafel, men nöden har ingen lag.
En nytillkommen person vid Ryebank-lägret dök upp kort därefter och spelade en låt på gitarr. Väl tillbaka råkade A dra min halvdruckna pint med Guinness i golvet, stopet gick i tusen bitar. Vid det laget var jag ärligt talat skeptisk huruvida han skulle klara av att uppträda, men jag är glad att jag blev motbevisad – det var en underhållande version av Dancing Late at Night som erbjöds, lite improviserad lokal färg på slutet och allt.
Därefter en äldre gitarrspelande herreman med namn efter en rotfrukt, sen en gitarrspelande kille som såg ut som en lättsammare Robert Pattinson i The Lighthouse, sen jag. Berättade om minkchoklad, det bröt av sekvensen gitarrister och gick hem riktigt fint. Sen en cover-spelande dude som såg ut som en kombination av mitt senaste ex och morsans kusin. Spelar man trogna akustiska covers utan publikkontakt under en open mic kan man utgå från att behandlas som bakgrundsmusik. Så skedde även denna gång, vilket dock inte störde honom det minsta.
I övrigt en i mitt tycke medioker poet (som sedan sågs hångla med Lighthouse-killen, antog fördomsfullt nog att de var vänner, fy på mig), en snäppet äldre spoken word-poet med mer politisk inriktning, en snygg kille med gitarr som jag nog sett ute i vimlet någon gång, Happy Mondays-killen igen och A igen. Det hade kommit lite mer folk under kvällens gång, en tjej skrek you’re fit, A blev lite ställd. Åtminstone fick hon tillfälle att bjuda upp och ragga på en annan tjej under hans framförande av I Was Dancing in the Lesbian Bar.
Tog därefter bussen hem typ 23:30. En man som bor i mitt hus råkade stå och vänta samtidigt, så fick tillfälle att prata med honom ordentligt för första gången. Han verkar vara en neurotisk + godhjärtad enstöring, vilket precis överensstämde med den bild jag har fått av honom på håll. Vaknade dessutom utan krapula, perfekt.
Madrona Silvander 