Skygglappar

Försökte läsa Kazuo Ishiguros Never Let Me Go (2005) i badet igår, det gick inte alls. Är helt enkelt inte på en plats där jag förmår känna så mycket engagemang inför fragilitet, förlust och melankoli för närvarande. Har ägnat helt tillräckligt med tid åt att vara wistful, det är dags att vara brash och slå sig fram nu.

Sträckläste därför Supersonic (2021) istället, hela intervjumaterialet som gjordes till dokumentären med samma namn (2016). Ah, Oasis. Det är skönt med folk som har en ordentlig släng chutzpah, som medger sina synder när det är läge, men samtidigt inte ber om ursäkt för ett skit. Bröderna Gallagher kan vara ena riktigt konträra jävlar.

Det finns överlag en kombination av taking the piss och att vara dödsseriös som tilltalar mig mycket just nu. Inget koketterande mjä, int tror jag nu riktigt att det kommer gå nånstans eller tillgjort ödmjukt halka nu bara in på ett bananskal. Att inte ta skit på så stort allvar (dvs. inte ta allt så jävla personligt) och samtidigt vara ytterst driven, sköta sitt utan att det är på någon annans bekostnad.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s