Tre och en halv timmes sömn blev det. Idag mår jag som jag förtjänar: sliten men grymt nöjd.
Hotellet vi bodde på var fan en upplevelse. Hade nog sett fasaden sådär i förbifarten nån gång, man ser den om man kikar in mot Tib Street från Market Street, så centralt det bara går. Tycker den är sjukt charmig, en art deco-byggnad med logo som vittnar om daterat koncept och interiör, både jag och GB älskar sånt.
Sachas är som en person som var hot shit i stan på 80-talet men hamnade på dekis och fortfarande lever i någon sorts hybris samtidigt som hen är synnerligen medveten om att det bara är mindre nogräknade människor som hänger runt frivilligt. Denna helg var det en salig blandning av unga vuxna på supan-resa, hemlösa, prostituerade och folk som bara behöver ett ställe mitt i smeten att vila huvudet på till minipris.
Om man inte vet vad man ger sig in på kan jag fatta att det blir en chock, speciellt om man tar vägen via Back Piccadilly:
Byggnaden blev som jag har förstått det hotell först år 1987, innan var den faktiskt en C&A-klädbutik. Foajén = hundraprocentigt genuin kitsch, noll ironi i sikte. Underbart.
Hotellkedjan Britannia som äger Sachas har för övrigt utsetts till Storbritanniens sämsta för åttonde året i rad, det kryllar av skräckhistorier, kanske vi hade tur. Lakanen var iallafall rena och rummet åtminstone ytligt städat. De erbjuder uttalade rökrum fortfarande (!), vilket vårt inte var, men det verkar rökas i alla rum ändå. Det var dock närmast tropiskt i rummet eftersom elementet var på full blast och inte kunde skruvas ner, men löste det genom att helt enkelt flytta på sängen.
Skulle helt bra kunna tänka mig att bo där igen. Skönt med ställen där klientelet får de värsta normiesarna att vända i dörren och folk fullständigt skiter i att ett ridspö sticker upp ur en ryggsäck.
Madrona Silvander 