Hördu. Nu tändas tusen juleljus och Bjällerklang och Jul, jul, strålande jul och Hosianna och Stilla natt och Det strålar en stjärna och allt satan kan kokk se.
För mig finns det bara en julsång som är värd sitt salt. Okej, två, men jag ska inte snacka om O helga natt idag, utan Gläns över madafakking sjö och strand. Rysningar och/eller tårögd varje gång.
Om man senast försökte läsa noter någon gång i lågstadiet kanske det ser ut som kråkfötter, har själv svårt för att läsa handskrivna noter. Detta är iallafall Alice Tegnérs originaltonsättning i Ass-dur (Ab, A flat major) från 1893.
Förekommer ofta transponerad till något mindre krångligt, typ G-dur eller F-dur. Gillar dock att studera blyertsstrecken i originalnoterna, för att inte tala om alla förtecken och återställningstecken. De sistnämnda ser ut såhär:
I ytterst svepande drag kan man säga att ju fler sådana som förekommer, desto mer avvikelser rent musikaliskt, och därmed mer intressant och oväntat. Det är egentligen först när man börjar besjunga den strålande stjärnan på slutet som dur-karaktären framkommer med önskvärd tydlighet.
Ett annat sätt att illustrera hur mycket finlir som behövs är att kolla på en ackordlista:
Trolskheten i melodin slog mig med häpnad som barn och har inte lämnat mig sedan dess, speciellt i kombination med Rydbergs evokativa rader. En ensam stjärna som lyser upp svart vatten, tänd i österland, tilltalad som ett väsen. Fantasin går på högvarv.
Madrona Silvander 