Fördelen med Karelen?

Det blev en ytterst lugn nyårsafton i slutändan. Hade egentligen föredragit mer rajtan-tajtan, men får se det från den ljusa sidan: vaknade i riktigt bra skick idag.


Scrollade för övrigt svenska.yle.fi och snubblade över en artikel om den rikssvenska trebarnsfamiljen Kinnunen som flyttat till karelska Ilomants, precis vid ryska gränsen. Lite märkligt reportage, lämnade att fundera på det efteråt.

Det bar alltså av till Karelen trots att ingen av dem har några finskkunskaper i bagaget. Farsan är son till ett krigsbarn som aldrig återvände till hemlandet, därav namnet, men sina tre söner har han döpt till helfinska namn redan i Sverige. Familjen efterlyste ”vildmark, lugn och snö”, men det finns det gott om i avfolkningsbygderna i Norrland också. Varför dra ända till Nordkarelen? Det måste finnas mer i bilden.

En familj sitter på en soffa, ovanför hänger jaktroféer.
Familjen Kinnunen. Bild: Heikki Haapalainen/YLE

Mamman säger att stället de bodde på innan flytten var ”en underbar plats”, men att de inte längre ”såg en framtid där”. Regniga sydsvenska vintrar uppges vara ett skäl, men det tunga artilleriet kommer precis därefter: enligt föräldrarna håller det svenska samhället på att förändras och snabbt driva in i ett kaos. Det står ordagrant så i artikeln.

Våldet ökar i våra städer och polariseringen ökar. Vi vill inte sätta pojkarna i svensk skola”, säger mamman. Tja, det svenska samhället är bevisligen polariserat om familjen misstycker så mycket att de helt tar avstånd (i sig en ofrånkomligt polariserad ståndpunkt).

Var bodde de innan flytten? Malmö? Göteborg? Nä, på en gård i Älvsered, Halland, befolkningsmängd: ~400 pers. Byskolan finns fortfarande kvar i skrivande stund. Nu blir det å andra sidan femtiofem kilometer för ungarna att ta sig till skolan i Ilomants kyrkby, en väg.

Puukkoknivar hänger på väggen i sina slidor.
Bild: Heikki Haapalainen/YLE

Artikelförfattaren påpekar flera av farsans imponerande samlingar: knivar, yxor, motorsågar (skogshuggare till yrket) och de många antika vapnen och jakttroféerna på väggen. Det är ändå mammans rubrikcitat som fastnar i minnet:

”Ilomants är som Sverige var på 1980-talet, på ett positivt sätt”.

Va? Vad har en nordkarelsk glesbygdskommun med knappa femtusen invånare att göra med svenskt 80-tal? Urbaniseringen hade fortgått i ett par decennier vid det laget, vad är det som åsyftas? Sömnigt och tryggt? Gammaldags? Homogent?

Journalisten verkar främst intresserad av hur de bor, det praktiska med flytten, närheten till naturen, pappans händighet och de utmaningar som glesbygdsboende medför, så tyvärr får vi ingen klarhet i vad mamman riktigt menar.

Ilomantsi.vaakuna.svg

Intrycket jag får av reportaget är snarast säg att du flydde undan PK-samhället och mångkulturen utan att säga att du flydde undan PK-samhället och mångkulturen. De tycks dock trivas jättebra i Kivivaara, alltid skoj med folk som kör sitt eget race och skiter i folks invändningar. Du och jag har ju inte ett skit att göra med hur de väljer att leva sina liv. Det är själva artikeln som förbryllar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s