Nyåret som räknas

Nu blir det långt, retrospektivt och meta här, dock inte så blödigt som befarat.


För exakt ett år sedan, 11.1.2021, registrerade jag ett WordPress-konto och författade ett snitsigt introduktionsinlägg. Det sista inlägget i min fysiska dagbok skrevs samma dag och lyder såhär:

”Jag har sträckläst Caroline Hainers blogg och konstaterat att jamen, sådär vill jag ju leva (frilansare, skribent, reds. anm.). Men hur fan gör man.

Jag har valt att vara olycklig för att rättfärdiga min egen existens. RÄTTFÄRDIGA. I vilken ände ska man börja? Trevor Bock som finlandssvensk seriebok? Kulturfonden? Sevendays? Bloggoteket? Blogg anno 2021?!

Försöka just visualisera en dräglig framtid och ser mig själv vid ett ritbord eller kanske ett litet startupkontor. Definitivt inte på turné. Skribent med lätt arbetsläppis. Embrace:a internets bra sidor. Säljer hellre in my shit än säljer skit jag inte tror på.


Läser blogginläggen från januari-februari 2021 och slås av den utpräglade melankolin (samt de långa styckena, inga mobilläsare i åtanke). Var fortfarande fast i ursäkter och fixerad vid mina diverse diagnoser som något objektivt oöverstigligt. Tyckte till exempel att terapeuten var ”osympatisk” i början, antagligen för att hon inte köpte min självömkan.

De konkreta KBT-övningarna i arbetsboken var jag inte riktigt mottaglig för, och upplevde sist och slutligen inte att EMDR-terapin gav mig så jättemycket. Den grej hon sa som etsade sig in hårdast var your view of yourself and your competence is not realistic. Det var egentligen en bisats, inget starkt statement med paus efteråt, och kanske var det just därför det klingade rent som en stämgaffel i huvudet.

Tympanometri - Balanslaboratoriet
Typ såhär. Bild lånad från balanslaboratoriet.se.

I de tidiga inläggen uttryckte jag i regel oro och orkeslöshet och att jag mådde skit, men såg ändå alltid till att avsluta meningarna/inläggen med något tröstande, upplyftande eller tillförsikt, ens pikupikulite. Även om tanken på en ljusare framtid kändes skrattretande eller hopplös, även om känslan var bottenlös maktlöshet och desperation. Vilket den ofta var.

Såhär i backspegeln inser jag att det var av yttersta vikt att göra så. Det spelade ingen roll huruvida jag trodde på det eller inte. Fortsatte beklaga mig i inlägg efter inlägg efter inlägg, men avslutade med något annat gång på gång på gång på gång, och till sist sipprade det fan in ändå. Invoke often.

Kommer att tänka på låten 22 Going on 23, en becksvart psykedelisk mardröm om en kvinna som ringer in och berättar att hon inte kan sova efter att ha blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp för en tid sen. Låten skingrar dock molnen genom att sluta med en gitarrslinga i sjungande dur + en annan kvinna som beskriver en ohälsosam relation + råmande kor, som att partnerns nedsättande uttryck är att likställa med det. Eller att hennes tandlösa invändningar är att likställa med det. Antagligen båda.

Yeah, well, that’s just like, my opinion, man.

Jag var egentligen rädd att tappa min identitet om jag skulle börja må bättre, och innerst inne visste jag att det var just det som stod i vägen. Hade definierat mig själv genom depression i närmare tjugo år. Ponera typ elitidrottare som skadar sig och får lägga karriären på hyllan och plötsligt förlorar en stor del av sin identitet: några år senare har vissa halvt eller helt supit/knarkat ihjäl sig, medan andra uttrycker att det var det bästa som hänt dem.

Under lockdown 3 i Stourbridge uttryckte jag också att den ”verkliga uppförsbacken” var kring hörnet. Det stämmer. Det är svårt att slå sig fram. Skillnaden ligger i att det sårade, självömkande jaget inte kunde föreställa sig hur något annat känns, och därför antog att ett framtida jag kommer fortsätta harma sig över förlorad tid eller coulda woulda shoulda även när pendeln har svängt, som att det kommer vara en ryggsäck att släpa på oavsett. I själva verket upplöstes den som en drow-rustning i dagsljus.

Känner mig istället ungefär som en kvinnlig karaktär i ett arcade fighting game från 90-talet. Du vet, de som brukar vinka kom an med ett förföriskt, hemlighetsfullt leende och en ostig one-liner, typ ”let’s dance”. Rustad, med mig själv som väpnare.

Ännu viktigare: det får gå hur det vill. Jag är inte det jag gör, det jag känner, det jag tänker, jag är något helt annat, något som aldrig sätts på spel. Skulle uppskatta att min högkänslighet har skruvats ned med cirka 75 %. På ett rationellt plan vet jag att jag brukade känna SÅ JÄVLA STARKT ibland, men jag kan inte föreställa mig hur det var. Analysförmågan är intakt, med skillnaden att jag inte är utlämnad till den. Kan aktivera och inaktivera den i betydligt större utsträckning än för ett år sen.

Saker har dock en tendens att bita en i röven om man blir för stor på sig, är väl medveten om att vägen är lång än. Att fortsättningsvis stöda vänner som har det svårt utan att missionera eller predika, utan att underskatta, utan att bli en martyr, samt att fortsättningsvis sätta gränser är en del av vad som står på agendan.


På ett år blev slutsaldot 136 000+ ord fördelade över 365 inlägg. Knappt 3500 unika besökare hittade hit under 2021, och statistiken visar att folk som stiger på, ja, de stiger på: 450 själar har återvänt troget varenda månad sedan juni 2021, och utöver kanske tio pers har jag ingen vittus aning vem som läser. Skulle säga att det är den viktigaste faktorn av allt. Jag har absolut ingen kontroll över hur du tolkar orden.

Du kan vara en total främling eller någon jag beundrar. Du kan vara en nära vän, en bekant från Berusad-tiden, en flashbackare, en släkting, någon från Darkside eller en gammal högstadielärare, det spelar ingen roll. Jag vet inte huruvida du gillar det jag har att komma med eller hatläser, om du fascineras, äcklas, roas eller något annat. Alla som hittar hit presenteras med samma stoff, resten är upp till läsaren. Jag har noll kontroll.

Att vara chill med att hundratals människor i världen vet en massa om mig och jag inte vet ett skit om dem, det hade aldrig gått utan bloggen. O-tänk-bart. Är så glad att jag gjorde slag i saken den där januarieftermiddagen 2021, och att jag fortsatte tills det blev en vana.

Tack för att du läser.

Ursäkta mig medan jag groovear till Shaun Ryders oförklarliga bockskäggstubb.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s