Hade länge problem med tanken på att någon skulle spendera pengar på mig. Speciellt släkt och vänner, men också en abstrakt massa av sura finska skattebetalare. Oroade mig över de ~resurser~ jag tagit upp och hur jag skulle bära mig åt för att någonsin återgälda saken, nå oj oj och voi voi. Då menar jag inte bara typ sossupengar, utan även grejer som hälsovård och grundskola. Helt på riktigt. Det var paha.
Ett led i att bryta detta var att bli bekväm med att spendera pengar på mig själv. Började gradvis lägga lite mer pengar på saker jag visste att jag skulle använda och uppskatta. Hårvårdsprodukter av en kaliber man omöjligt får i matbutiken, högkvalitativt smink, 10 ml nicheparfym istället för 100 ml designerparfym. Saftiga veganburgare med pris därefter, även om det innebär gröt till lunch och middag i ett par dagar efteråt, det är det fan värt.
Allehanda företag älskar förstås ”go on, treat yourself”-narrativet, en smickrande men totalt genomskinlig tanke (lycka =/= konsumtion, self care-industrin, bla bla, tråk). Shopping har dock aldrig varit en av mina temporära hålfyllare, ska man laborera med signalsubstanser kan man väl lika bra vara pragmatisk och gå in direkt på receptornivå. Det viktiga är att missunnsamhet är något av det vidrigaste jag vet.
Att vara missunnsam gentemot mig själv är alltså en form av självvåld, och det klarar jag mig bra utan. Varför komma med inre förmaningar om oansvarighet och excess och behandla sig själv som en Lyxfällan-deltagare helt utan grund? Ett MAC-läppstift i trotjänarnyans för tjugo vittus ege ger mig glädje i flera år, var ligger rimligheten i att betrakta det på samma nivå som tre maxade kreditkort?
I själva verket är det lilla extra absolut viktigast när jag är objektivt fattig och varje instinkt säger att dra ner på precis allt jag kan. Har märkt att det snabbaste sättet att förlänga en finansiell svacka är att hyperfokusera på känslan av brist. Desperationen hänger efter mig som ett spöke, vilket i sin tur leder till färre möjligheter. Har hört andra som saknar fast månadslön säga precis samma sak; desperation leder till mindre pengar i precis lika stor utsträckning som mindre pengar leder till desperation.
Scarcity mindset är numera en term som liksom så mycket annat är youtubeifierad och insvept i självutnämnda självhjälpsgurun och bro science, men grundkonceptet håller. Långvarig upplevd brist tar så jäääävla mycket energi och mental kapacitet. Beslutsförmågan drar åt fanders och kortsiktighet vinner nio gånger av tio, givetvis på bekostnad av att ta steg mot att förbättra situationen.
Om £25 rent objektivt ska räcka i två veckor har jag ändå en inverkan på hur mycket brist jag upplever, och den polletten tog ett bra tag att trilla ner.
Madrona Silvander 