Glada måndagar: Tempus fugit

År 2016 var Manchester Airport den tredje största flygplatsen i UK sett till antalet resande. Jag var en av drygt tjugofem miljoner passagerare det året; första resan till T i Aberdeen gick nämligen Amsterdam-Manchester-Edinburgh.

Landade en oktobereftermiddag och fick intryck av Manchester Airport som en ganska liten flygplats (lol). Detta var två år innan jag träffade A, staden fanns inte på min radar annat än att jag kände till the Hacienda från att ha läst Peter Hooks bok.

Scenes at Manchester Airport. November 30 1962
1962.

Följde iallafall strömmen in i byggnaden framför, hittade en toalett och sminkade mig i lugn och ro. Hade en ordentlig marginal innan avfärd till Edinburgh och gjorde därmed en riktig all-tid-i-världen-sminkning, ett ypperligt sätt att slå ihjäl tid.

Air Hostess Moira Nuttall, 22, of Poulton-le-Fylde, Lancashire, at Manchester Airport with a Trident in the background. June 12, 1967
1967. Läppstiftet sannolikt moderiktigt isrosa.

Väl färdigspacklad packade jag ihop alla paletter och penslar och följde transfer-skyltarna. Vägen gick genom den ena kala betongkorridoren efter den andra, men till sist kom jag till ett tomt litet väntrum. I bortre änden fanns en glasdörr som ledde ut. Låst.

Scenes at Manchester Airport, Ringway. November 30, 1962
1962.

Om det krävs buss brukar de ju stå och vänta utanför själva flygplanet, detta var första och sista gången jag har varit med om ett annat arrangemang. Såg inte en själ röra sig utanför dörren, bara några fordon betydligt längre bort, men det fanns en väggtelefon och en knappkombination for assistance.

Till saken hör att jag vid tillfället var en riktigt skraj jävel socialt, speciellt vad beträffar att kommunicera med främlingar via telefon. Har numera svårt att tänka mig in i graden av neuroticism jag uppvisade där ett tag, annat än en rationell förståelse att precis allt i mitt liv som egentligen skulle tas itu med ännu var undertryckt år 2016.

Scenes at Manchester Airport. June 13, 1967
1967.

Konceptet ”30 minuter” har fastnat i minnet av någon anledning. Det kan ha varit intervallet mellan turerna, eller så stod det att man skulle ringa om man har väntat så länge. Sannolikheten är hög att jag var på någon form av downer vid tillfället, vilket skulle förklara suddigheten, men isåfall borde ångestnivån inför blotta tanken ha varit lägre, så vete faan asså.

The booking hall at Manchester Airport, Ringway. February 12, 1954
1954.

Stod iallafall och velade i några minuter samtidigt som katastroffilmerna började spela i huvudet, vilket också var brukligt på den tiden. Missat flyg och ombokningar till fullpris vid disken, kanske avfärd först på morgonen och därmed övernattning, boka om bussen, tänk om telefonen är ur bruk, tänk om de skäller på mig, etc. etc. etc. Redan det minst värsta alternativet skulle innebära en redig skopa ångest som förrätt och skam till såväl huvud- som efterrätt.

Scenes at Manchester Airport. June 13, 1967
1967.

Så vitt jag minns det väntade jag i tio-femton minuter i hopp om att ett färdmedel/en flygplatsanställd/ett nytt lass passagerare skulle komma förbi och magiskt lösa situationen. Därefter skrämde tanken på att missa flyget mer än tanken på att lyfta lurjäveln med hjärtat i halsgropen.

Manchester Airport radar station. February 12, 1954
1954.

Därefter tar minnet stopp. Minns att jag fick prata med en operatör, minns inte av vilket kön, minns inte hur jag förklarade min femtiominuterseftersläntring, minns inte vad operatören sa, minns inte hur jag tog mig ur väntrummet. Låter vid närmare eftertanke som en z-analog.

Nästa minnesbild är att jag röker en tobak utanför Edinburgh Airport. Att ”IN” var framhävt i de gigantiska ”EDINBURGH”-bokstäverna på gårdsplanen var så pass väntat och så lågt hängande frukt att jag bevisligen lade det på minnet.

Scenes at Manchester Airport. June 13, 1967
1967. Franskan och tyskan har de strukit i all skyltning sedan dess, vet inte när det hände.

Hade helt sonika kunnat hitta på ett slut för att undvika detta antiklimax, men jag är ingen historiekryddare, och behållningen ligger ju i bilderna (som för övrigt är tagna härifrån). Kunde aldrig ha föreställt mig att det skulle bli ett första besök till Englands Tammerfors på egna meriter två år senare.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s