Hur mycket har jag uppskattat internetmässigt, musikmässigt, vad-fan-som-helst-mässigt från, ptja, 2014 och framåt? Inte särskilt mycket. Utträdet från åldersgruppen 18-24 skedde förstås kring samma veva, har liksom inte varit så intresserad av att följa med. I den mån jag har utforskat saker som är nya för mig har det varit djupdykningar i 60-, 80-, 90- och 00-talet som vanligt.
Betyder det att allt som kommit ut sedan mitten av 10-talet är skräp? Absolut inte. Det är jag som inte är mottaglig. Förstår mig inte på 30 year old boomers som bräker på om hur objektivt dåligt allt modernt som produceras är och hur synd det är om kidsen idag som inte fick uppleva hur häftigt det var när grej x (läs: typ vittu Crash Bandicoot till PS1) kom ut. Skall inom dessa höga hus en dag liras konsol, lika förunderligt och skönt som vi gjorde ifjol? Svar: Ja.
Föreställer mig en person som är född kanske… 1959. Hen är tonåring under discofebern och trettiofem år i mitten av 90-talet. Hen har liksom jag inte följt med musik på typ åtta år, vilket betyder att så gott som allt som släppts sedan ’86 har gått personen förbi. Personligen hade hen inte brytt sig om det kom en order att all musikalisk utveckling ’86-’94 skulle brännas på bål. För denna person började musik med Elvis och slutade med ABC och Dover-Calais.
Jag hade däremot tappat allt av Spacemen 3, nästan allt av Butthole Surfers, Weens två första album, Orbitals tre första, allt utom sista av Kyuss, det mesta av Soundgarden, det mesta av Ministry, en miljon olika house- och technogenres skulle utplånas, även gammeldags rave, tidig acid jazz och trip-hop, hejdå industrial, madchester och (psy)trance.
Rimligtvis finns det zoomers som har en lika kär inställning till musik från de senaste åtta åren. Jag har liksom inget att säga till om.
Madrona Silvander 