Förrförra måndagen, den sjuttonde januari, var det Blue Monday i UK. Den tredje måndagen i januari är nämligen ”årets deppigaste dag” enligt följande formel:

W = Weather
D = Debt
d = Monthly salary
T = Time since Christmas
Q = Time since failing our new year’s resolutions
M = Low motivational levels
Na = The feeling of a need to take action
”Formeln” hade givetvis varit nonsens oavsett, men utan definierade enheter är det inte ens en formel. Det var ett brittiskt resebolag som hittade på konceptet för att sälja semesterbokningar, och efter att ha viftat med några sedelbuntar lyckades de få en tutor vid ett center för livslångt lärande i Cardiff att skriva under på skiten i mitten av 00-talet. Han gjorde för övrigt det samma vad beträffar årets muka lyckligaste dag åt ett glassföretag – kring midsommar i juni, föga förvånande.
Ben Goldacres responsartikel i The Guardian från 2006 skräder minsann inte orden: MS = media slut, but CW = corporate whore. Konceptet Blue Monday har dock lyckats leva kvar i allmänhetens medvetande sedan starten, antagligen just för att det publiceras artiklar om vilken bullshit det är varje år. Lel.
Möjligen har Manchesterbandet New Orders super-duper-ultra-mega-smash hit med samma namn också något att göra med ihågkomligheten. Blue Monday (1983) är mer en sorts maskin som får folk att dansa än en faktisk låt, som sångaren Bernard Sumner sa.
Den är föga förvånande också den bäst säljande tolvtumssingeln någonsin. Cha-ching? Nä. Det Peter Saville-designade omslaget med sina diskettliknande håligheter var så dyrt att producera att bandet förlorade pengar för varje sålt exemplar.

Det finns också en produktionsmässig hemlighet – egentligen ett misstag – som bidrar till att göra låten så oerhört jävla dansant. Detta och mycket mer avslöjas i Blue Monday-episoden från säsong 3 av SVT-programmet Hitlåtens historia (2013). Programmet är borta från SVT Play sedan länge, men se norrmännen, de levererar: episoden finns på NRK, tillgänglig i hela världen, fram tills den 19:e maj 2022. In och kolla.