Värstingpojkarnas återbesök

Stod och petade i mig kikärtor en och en medan jag väntade på att sätta formen i ugnen och kom av någon anledning att tänka på Fight for Your Right Revisited (2011), en kortfilm skriven och regisserad av Adam Yauch, mer känd som MCA i Beastie Boys. Du vet, duden i läderjackan i videon till (You Gotta) Fight for Your Right (to Party) från år 1986. Öppningsscenen i Fight for Your Right Revisited tar vid precis där originalvideon slutade.

Det var N som först visade mig Revisited kort efter att den kom ut, detta utan att svara på mina ängsliga frågor om vad det är han tänker lägga på. Blev inte besviken.

Vissa tycker Revisited är puerilt skräp, andra tycker den är high art, många snöar in sig på att namnge den miljon olika A-listers som förekommer. Säga vad man vill om Beastie Boys, men ledstjärnan har alltjämt varit eget jävla uttryck. Är själv mottaglig för den skaparglädje som spritter omkring genom hela halvtimmen, tycker den är riktigt skoj och gillade albumet låtarna är tagna från.

Det finns dock mer att ta fasta på än så. It hits different i skenet av att Yauch fick en cancerdiagnos år 2009 (vid tillfället kallad ”very treatable”) och alltså kämpade mot cancer under projektets gång. Han dog ett år och två dagar efter kortfilmens LA-premiär, 47 år gammal.

Bästa-sämsta, del 2

Högtiden?
Bästa: Av the big three föredrar jag midsommar. Däremot är mindre förmågor icke att förglömma, fastlagsbullor (sic) och runebergstårtor får ju en speciell lyster av att de är så säsongsbundna. Vad beträffar högtider som inte kan muta en med mat tycker jag Kristi himmelsfärd är värd en eloge. Infaller alltid en torsdag i maj, har man tur blir fredagen en klämdag, och med ännu mer tur är det precis vid min födlare.

Sämsta: Påsk. Smutsiga fönster, vindögda flirtkulekycklingar i rajgräs, oförklarliga läppstiftsmorrhår, brunblöta kjolkanter, raivare över ett jävla äpple i kaffepannan (och samtidigt löften om att aldrig mer äta godis ett halvt kilo Pupujussin kevätrae senare).

Med mitt yrke (enskild näringsidkare inom grafisk design, webdesign och visuell kommunikation + frilansskribent + bloggare + animatör)?
Bästa: Russinen ur kakan.

Sämsta: Vart vittu tar alla timmar vägen?

Artisten jag sett live?
Bästa: Shining vid Nosturi i Hesa (2010), Spiritualized vid Paradiso i Amsterdam + All Points East i London (2019), Kyuss Lives! vid Provinssi (2011). Mayhem vid Jalometalli i Uleåborg (2009). Massive Attack i Utrecht (2014), Steven Wilson en par-tre gånger åren 2013-2015. Orbital vid Dekmantel i Amsterdamse Bos (2018). Hade varit roligt att minnas något av de ovanstående också.

Efter Shining-keikkan, grisblod på vit BH. När jag tänker efter har jag inte haft vit BH (eller grisblod) på mig sedan dess.

Sämsta: Hann se två rikssvenska bottennapp vid Klubi i Åbo: Truckfighters (2011) och Witchcraft (2013). Hade inga större förhoppningar vad beträffar de förstnämnda herrarna, var bara på en massiv stoner rock-kick vid tillfället och kände lite folk som skulle dit, men Witchcraft var en riktig besvikelse.

För det första var de nya låtarna efter signingen med Nuclear Blast inte i min smak, för det andra kan jag bara beskriva sångarens rörelsemönster som en dåligt animerad idle-cycle i ett fightingspel till PS1. Han liksom stod på samma plats på scenen samtidigt som han gungade fram och tillbaka på bakbenet med blicken fäst någonstans över publikens huvuden. Atypisk scennärvaro i all ära, men i detta fall distraherades jag bara av att fundera på om killen har problem på riktigt.

Egenskapen hos mig själv?
Bästa: Det som vissa brukar kalla ”stark personlighet”.

Sämsta: Det som vissa brukar kalla ”stark personlighet”.

Egenskapen hos andra?
Bästa: Förmåga att förstå vad fan folk snackar om. Mod att ställa frågor om något behöver preciseras. Mod att utmana åsikter utan att bli konfrontativ. Förmåga att notera och påpeka blinda fläckar. Stark närvaro, godmodighet, självständighet, självrespekt. Förmåga att fråga efter och ta emot hjälp.

Sämsta: En grej som tenderar att sätta stopp för trevande vänskaper är vad jag och A kallar aw m8-syndromet, döpt efter det första i en lång rad beklaganden från en viss undertyp av kronisk inställare. Krabbmentalitet kan också kokk se.

Klädesplagget?
Bästa: En hederlig lilla svarta med svart bolero/kavaj, leggings och stolpklackar, typ goth-VD. Är också mycket nöjd över 00-talets återkomst eftersom det innebär att man får tag i lågt skurna jeans igen.

Maj 2007. Salig blandning på väggen: MDK (1997) klippt ur en dataspelstidning, promoaffisch för skateboardevenemanget Telia SuperJam (2002), promoplansch för Psychic Stress Discharge (2004) av noiseartisten HHH och H. R. Gigers Birth Machine (1967).

Det är dock möjligt att bära upp lågt skurna jeans utan att vara en tonårstjej som tar sin sambos centralstimulerande ADHD-medicin. Fler kilon än år senare föredrar jag alltjämt tight hip-huggers, low fo’ sho’.

You go, X-tina.

I vuxen ålder är rejält tilltaget ”midjemått” på byxorna A och O, de sitter ju i praktiken på höfterna. Utöver detta finns det liksom en orsak till att breda bälten var poppis samtidigt.

Sämsta: Infantiliserande grejer som typ sparkdräkt (förlåt, onesie). Snickarbyxor. Minns inte vem som likställde att ha sweatpants till vardags med att erkänna att man har förlorat kontrollen över sitt liv, men jag är benägen att hålla med.

Resan jag varit på?
Bästa: Våren 2019 innefattade både Paris med GB i april och festivalresa till London med A i maj. Bil-/campingresan genom sydvästra Skottland med T i somras var skoj. Historieseminarierna i tidiga 20-årsåldern (Sofia/Plovdiv 2010, Madrid 2011 och Berlin 2013) var viktiga för att ge utlandserfarenhet, skulle aldrig ha haft råd att åka om inte organisationen stod för fiolerna.

Sämsta: Har aldrig haft någon katastrofresa så vitt jag kan minnas. Diverse missöden i Stockholm när jag och dåvarande pojkvännen for och såg Shpongle i mars 2015, visst, men på det stora hela en trevlig liten blixtvisit. Ibiza i augusti 2018 var… en upplevelse, dit återvänder jag dock gärna i annat sällskap.

Färgen?
Bästa: Svart är ingen färg!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!1111111111 så, öh, röd. Mörklila. Absintgrön.

Sämsta: Senapsfärg är ingen höjdare. Har också svårt för en sorts matt, omättad ljusblå som ska föreställa ~vilsam~. Förekommer ofta på bomullskoftorna tunna sossutanter drar på sig när en korpulent kontorsman i svettig syntetskjorta har fingrat på AC:n igen.

Brooks brothers Cashmere Cable Crewneck Sweater in Blue ...
Karamodell men färgen är spot on. Förvandlar dessutom varma undertoner till något på en skala mellan glåmig och leversjuk.

Träningsformen?
Bästa: Dans känns fan inte ens som träning, så gott som fusk. Tyngdlyftning är najs även om jag har tappat mycket i styrka, crosstrainer eller träningscykel med podd i öronen torde vara favoritcardion. Yoga. Promenader. Poledance (SVÅRT).
Sämsta: Precis allt annat. Deltog sällan i den på pappret obligatoriska skolgymnastiken.

Med staden jag bor i (Manchester)?
Bästa: Haha, vet fan inte ens var jag ska börja, det är en så jävla cool stad.
Sämsta: Behöver nog inte klaga på bussarna en gång till.

Tidpunkten på dagen?
Bästa: Supertidig morgon/supersen natt. Gillade att stiga upp kl. 05 och gå och sova kl. 21 så länge pandemin inte tillät ett socialt liv. Har aldrig fått läggdags kl. 23 och uppstigning kl. 07 att funka i längden, läggdags vid midnatt och uppstigning 08 går däremot finfint. I övrigt gillar jag att handla bland (förtids)pensionärer, nyblivna mammor och daglediga på förmiddagar innan lunchruschen.
Sämsta: Tre-fyrasnåret på eftermiddagen. Intetsägande gränsland eller kvicksand.

Ordet/uttrycket?
Bästa:Let’s try that crowd pleaser one more time” säger jag oskäligt ofta. Finlandssvenskt ”satan” som ett sätt att sätta punkt, oavsett vad det är (jåå, kisson, kisson, satan *paj paj*).
Sämsta: Hatobjektet nr. 1 för närvarande är ”exalterad”. Skruvade också på mig i bänken varje gång någon presenterade forskningsresultat och snackade om avstånd på atomnivå som angstroms (Ångström). Svenska låneord i engelskan är hemska överlag, smorgasbord, rutabaga, fy fan. I övrigt vägrade jag givetvis beställa ”vegolasagnen” i Stockholm till förmån för ”den vegetariska lasagnen”.

Read Vego magazine on Readly - the ultimate magazine subscription. 1000's  of magazines in one app
asdfjsgjökswgjösgjks

Med sociala medier?
Bästa: Att vem fan som helst som vill, orkar och har något att komma med kan göra något utan att behöva övertyga en cigarrökande gubbe bakom ett skrivbord.
Sämsta: Att vem fan som helst som vill, orkar och har något att komma med lever på den allsmäktiga algoritmens nåder.

Glada måndagar: Tempus fugit

År 2016 var Manchester Airport den tredje största flygplatsen i UK sett till antalet resande. Jag var en av drygt tjugofem miljoner passagerare det året; första resan till T i Aberdeen gick nämligen Amsterdam-Manchester-Edinburgh.

Landade en oktobereftermiddag och fick intryck av Manchester Airport som en ganska liten flygplats (lol). Detta var två år innan jag träffade A, staden fanns inte på min radar annat än att jag kände till the Hacienda från att ha läst Peter Hooks bok.

Scenes at Manchester Airport. November 30 1962
1962.

Följde iallafall strömmen in i byggnaden framför, hittade en toalett och sminkade mig i lugn och ro. Hade en ordentlig marginal innan avfärd till Edinburgh och gjorde därmed en riktig all-tid-i-världen-sminkning, ett ypperligt sätt att slå ihjäl tid.

Air Hostess Moira Nuttall, 22, of Poulton-le-Fylde, Lancashire, at Manchester Airport with a Trident in the background. June 12, 1967
1967. Läppstiftet sannolikt moderiktigt isrosa.

Väl färdigspacklad packade jag ihop alla paletter och penslar och följde transfer-skyltarna. Vägen gick genom den ena kala betongkorridoren efter den andra, men till sist kom jag till ett tomt litet väntrum. I bortre änden fanns en glasdörr som ledde ut. Låst.

Scenes at Manchester Airport, Ringway. November 30, 1962
1962.

Om det krävs buss brukar de ju stå och vänta utanför själva flygplanet, detta var första och sista gången jag har varit med om ett annat arrangemang. Såg inte en själ röra sig utanför dörren, bara några fordon betydligt längre bort, men det fanns en väggtelefon och en knappkombination for assistance.

Till saken hör att jag vid tillfället var en riktigt skraj jävel socialt, speciellt vad beträffar att kommunicera med främlingar via telefon. Har numera svårt att tänka mig in i graden av neuroticism jag uppvisade där ett tag, annat än en rationell förståelse att precis allt i mitt liv som egentligen skulle tas itu med ännu var undertryckt år 2016.

Scenes at Manchester Airport. June 13, 1967
1967.

Konceptet ”30 minuter” har fastnat i minnet av någon anledning. Det kan ha varit intervallet mellan turerna, eller så stod det att man skulle ringa om man har väntat så länge. Sannolikheten är hög att jag var på någon form av downer vid tillfället, vilket skulle förklara suddigheten, men isåfall borde ångestnivån inför blotta tanken ha varit lägre, så vete faan asså.

The booking hall at Manchester Airport, Ringway. February 12, 1954
1954.

Stod iallafall och velade i några minuter samtidigt som katastroffilmerna började spela i huvudet, vilket också var brukligt på den tiden. Missat flyg och ombokningar till fullpris vid disken, kanske avfärd först på morgonen och därmed övernattning, boka om bussen, tänk om telefonen är ur bruk, tänk om de skäller på mig, etc. etc. etc. Redan det minst värsta alternativet skulle innebära en redig skopa ångest som förrätt och skam till såväl huvud- som efterrätt.

Scenes at Manchester Airport. June 13, 1967
1967.

Så vitt jag minns det väntade jag i tio-femton minuter i hopp om att ett färdmedel/en flygplatsanställd/ett nytt lass passagerare skulle komma förbi och magiskt lösa situationen. Därefter skrämde tanken på att missa flyget mer än tanken på att lyfta lurjäveln med hjärtat i halsgropen.

Manchester Airport radar station. February 12, 1954
1954.

Därefter tar minnet stopp. Minns att jag fick prata med en operatör, minns inte av vilket kön, minns inte hur jag förklarade min femtiominuterseftersläntring, minns inte vad operatören sa, minns inte hur jag tog mig ur väntrummet. Låter vid närmare eftertanke som en z-analog.

Nästa minnesbild är att jag röker en tobak utanför Edinburgh Airport. Att ”IN” var framhävt i de gigantiska ”EDINBURGH”-bokstäverna på gårdsplanen var så pass väntat och så lågt hängande frukt att jag bevisligen lade det på minnet.

Scenes at Manchester Airport. June 13, 1967
1967. Franskan och tyskan har de strukit i all skyltning sedan dess, vet inte när det hände.

Hade helt sonika kunnat hitta på ett slut för att undvika detta antiklimax, men jag är ingen historiekryddare, och behållningen ligger ju i bilderna (som för övrigt är tagna härifrån). Kunde aldrig ha föreställt mig att det skulle bli ett första besök till Englands Tammerfors på egna meriter två år senare.

Kanin i kanonförpackning

Såhär kan man se ut nyss hemkommen från femdom-event nära Liverpool. Hittade klänningen under charity shop-rundan som ledde till gothfrågan, pris £15 (ungefär 18 euro). Klänningen går ända ner till golvet även när jag har klackar, det är fan sällsynt (är en och sjuttiotre i strumplästen). Överlag ett mycket smickrande snitt för min kroppstyp, man kan alltid lita på att jag fyller ut stretchiga klänningar. Fick en hel del komplimanger (samt en och annan Jessica Rabbit-referens). I den rollen sitter jag bekvämt.

Bästa-sämsta, del 1

Hittade denna lista hos Sandra igår och överväldigades av lusten att fylla i. Blev längre än tänkt, säkert något outrett skoldagbokstrauma bakom, så delade helt sonika upp den i två.


Musikgenren?
Bästa: I princip musik från mitt födelseår plus minus tio år, föga förvånande. Engelska postpunkare och new wave-gossar, synth/goth/industrial från 80-talet, ecstasyexplosionens underverk vid skiftet 80-90-tal, samtida tidig black metal, de miljoner olika genres av elektronisk musik som skapades under resten av 90-talet, lite topplistepop från när jag gick i lågis/högis, samt sånt man svampade till som tonåring.

Shpongle – Artists
Ijjuäisch-an-go… hassh näu ji.

Sämsta: Har tyvärr svårt för sånt som rollspelare brukar lyssna på, alltså folkiga grejer med nån vän tjej som sjunger om drakar, alternativt power metal med falsettfrontman (som sjunger om drakar). Förstår mig heller inte på det autotunade midtempo-stoff som är så vanligt förekommande i dagsläget, jag behöver iallafall NÅNTING annat än vibes att ta fasta på.

Filmgenren?
Bästa: Är inte så stor på film, men typ absurda eller väldigt konceptuella grejer. Being John Malkovich (1999) var det första exemplet jag kom på som illustrerar vad jag menar. Gillar i allmänhet filmer som har ett eget uttryck sådär annars bara, typ Clerks (1994).

Sämsta: Superhjältefilmer, speciellt såna som ”inte är som andra superhjältefilmer”. Man kan argumentera för att det är en superkraft att vara John Malkovich, det om något är ett okonventionellt grepp. En (anti)hjälte vars alignment ligger söder om chaotic good är inte tillräckligt.

Stilstudie i filmplanschdesign.

Serien jag sett?
Bästa: Peep Show (2003) dök upp i huvudet först, så vi kör på det. MDE Presents: World Peace (2016) nämnde jag för inte så länge sen. Annars mycket som influerar Trevor, dvs. The Big Lez Show (2012), South Park (1997), Xavier: Renegade Angel (2007), Trailer Park Boys (2001)… samt givetvis Varan-TV (1997), voi vittu ändå.

Sämsta: Moderna Tider (2017) var välanimerad men lämnade en hel del att önska vad beträffar manusskrivning, karaktärisering och kontinuitet. Vidare har jag konstaterat att det inte finns något som tilltalar mig med Bob’s Burgers (2011).

TV-programmet jag sett?
Bästa: Gamla brittiska game shows, bevisligen (1, 2). Är också trogen flera långkörare i SVT som går att kolla i utlandet via SVT Play utan proxy-jox, däribland Antikrundan, På spåret, Uppdrag granskning, Babel och Antikmagasinet. De flesta av Filip och Fredriks program har jag också uppskattat mycket.

Sämsta: Har du hört den förut var ren misär. Ledmotivet försökte efterlikna en skrattsalva men var i själva verket kromatiskt mardrömsbränsle. Om vuxenlivet innebar det där hade jag svurit Pippi-eden och överdoserat direkt.

Box with pastilles “Squiggle pills”

Boken jag läst?
Bästa: Oj. Gillade Ett år av vila och avkoppling (2018) av Ottessa Moshfegh eftersom det var precis den sortens bok som jag bra kunde intala mig att jag skulle kunna skriva (men absolut inte förmå). Köpte den i Stockholm, Alva Dahls översättning höll verkligen måttet. Gillade också Illuminatus!-trilogin (1975), den var riktigt speciell. Jag är Domina (2021) och Penthesilea (2017) har förstås en speciell plats i hjärtat.

Böckerna som har gjort mig de största konkreta tjänsterna i livet är The Accursed Share (1949) av Georges Bataille samt Eroticism (1957) av densamme. Även Dale Carnegies How to Win Friends and Influence People (1936) och John Grays Men are from Mars, Women are from Venus (1992). Ingen länk där eftersom alla sammandrag jag kan hitta suttar och jag håller på med ett inlägg ändå.

Sämsta: Det skulle mycket väl kunna vara Maestra (2016) av L. S. Hilton. ”Fifty Shades med ombytta roller!!!!!” sa de. Jag lyckades ändå bli besviken.

Maträtten?
Bästa: Har varit galen i vegetariska birriatacos på sistone. Egentligen allt som bränner och tenderar att ha en överdos koriander (thailändskt, indiskt).
Sämsta: Hoppas jag aldrig mer måste artighetsäta undersaltad batatpurésoppa.

Det är inte soppan på bilden som har skrivit brevet.

Drycken?
Bästa: Mousserande vin, G&T, lonkero, kriek, citrusig IPA, absint, Yorkshire Tea och Dr. Pepper. Dricker för lite vatten.
Sämsta: Vissa sorters traditionell äppelcider smakar fan mögel.

Bakelsen?
Bästa: Prinsess, alltid.
Sämsta: Hoppas jag aldrig mer måste artighetsäta köpisjulstjärnor.

Godissorten?
Bästa: Salmiak, lakrits, trevligt ljusbruna saker som typ fudge, jättegärna med romrussin i. Vitchoko, mintchoko, sura godisar. Äter fortfarande Polly när jag är i Finland.

Kexet vill ha Polly.

Sämsta: Hoppas jag aldrig mer måste artighetsäta Gröna kulor (eller annat marmeladgodis som tänderna bara sjunker igenom).

Årstiden?
Bästa: Sen vår, typ maj, födelsedagsmånaden. Allt är illgrönt och sommaren står för dörren.
Sämsta: Tidig vår, typ slask i mars, även om jag har sluppit sånt i över sju år nu.

Djuret?
Bästa: Snipotipun (fåglar med sniper rifles, reds. anm.)

Free picture: snipe, bird, photo
Ej att förväxla med fågeln ”snipe”.

Sämsta: Alla sorters apor och primater och sånt. De är ena pinsamma jävlar, vill inte bli påmind om att vi är släkt.

Åldern hittills?
Bästa: 31.
Sämsta: 3, 13 och 23.